Vi välkomnar att regeringen nu tillsätter en utredning om trygghet och säkerhet i äldreomsorgen. Regeringen pekar själv på behovet av att förebygga och upptäcka övergrepp, stärka utbildning och se över hur missförhållanden hanteras. Men i den offentliga debatten har frågan kommit att reduceras till rätten att välja personal utifrån kön. Det riskerar att skymma problemets faktiska komplexitet.
När människor utsätts för sexuella övergrepp i sina mest sårbara stunder av personal som ska ge stöd och hjälp, då har samhället misslyckats med sitt mest grundläggande ansvar – att skydda dem som är beroende av andras hjälp för ett värdigt liv.
Rapporteringen om allvarliga brott i äldreomsorgen har bidragit till att politiska ledare nu, sent omsider, börjat tala om äldres rättigheter. Det är välkommet. Som företrädare för pensionärsföreningar och som forskare om åldrande och äldreomsorg gläds vi åt att äldres rättigheter diskuteras.
Regeringen har aviserat att utredningen bland annat ska föreslå hur äldre ska kunna välja kön på omsorgspersonal. Det är en legitim fråga att lyfta, särskilt i intima omsorgssituationer. Men om könsval blir huvudsaken riskerar andra och mer angelägna frågor att hamna i skymundan: Hur övergrepp förebyggs, hur varningssignaler fångas upp, hur personal utbildas och hur kvaliteten följs upp.
Våra intryck, utifrån våra mångåriga engagemang i frågor om äldres rättigheter i omsorgssammanhang, är att personalens kön inte är centralt för trygghet i äldreomsorgen. Det är däremot årtionden av underfinansiering med påföljande bristande organisation och uppföljning, liksom att äldre personer har begränsade möjligheter att göra sina röster hörda i omsorgens vardag.
Våld mot äldre omfattar långt mer än sexualbrott. Det handlar också om fysiska, psykiska och ekonomiska övergrepp, liksom om försummelse. En SVT-granskning av lex Sarah-ärenden visade att tolv äldre personer avled 2024 efter att hemtjänsten i deras kommuner missat att svara på deras behov.
Hur många som lever med otillräcklig omsorg, ovärdig behandling eller social isolering vet vi inte, men detta omfattande lidande har, hittills, inte resulterat i att regeringar stärkt äldres rättigheter. Samtidigt befinner sig många omsorgsanvändare i en situation där det är svårt att påtala brister, på grund av beroendeställning eller kommunikationshinder.
Äldre personer med omsorgsbehov saknar i stor utsträckning sådana rättigheter som tillmäts de flesta andra grupper i samhället.
Övergrepp i omsorgen är inte bara uttryck för enskilda individers agerande, utan också för systembrister i rekrytering, kontroll, arbetsledning och tillsyn. Här sammanfaller vår analys i stor utsträckning med regeringens egen utgångspunkt att missförhållanden måste kunna förebyggas, upptäckas och hanteras bättre.
Frågan är därför inte om könsval ska diskuteras, utan om detta ges en oproportionerligt stor plats i förhållande till de strukturella problem som gör övergrepp möjliga.
En aspekt som inte lyfts i könsvalsdebatten är personalkontinuitet. I dagens hemtjänst möter många äldre ett stort antal olika personer i sitt hem. Det försvårar möjligheten att bygga upp förtroende – något som i sig är avgörande för trygghet. Att öka personalkontinuiteten är därför en central trygghetsfråga.
Aktuell forskning vid Socialhögskolan i Lund visar att en del äldre personer med hemtjänst föredrar känd, manlig personal – oavsett kön på den som tar emot insatserna och vilka insatser det gäller. Kvaliteten på relationen väger tyngre än personalens kön, men den kvaliteten hämmas när den äldre personen ständigt tvingas möta helt nya och okända personer i sitt hem.
Att införa en ny rättighet i lag är, trots invändningarna ovan, i princip att välkomna. Men trygghet i äldreomsorgen kan inte reduceras till att bero på individens val. Den måste byggas in i strukturerna.
Äldre personer med omsorgsinsatser utgör en stor och växande grupp som hittills i princip saknat egen representation. När det gäller problembild, lösningar och vägen framåt för att förebygga utsatthet behöver deras röster stärkas, till exempel genom ett lokalt företrädarskap på kommunpolitisk nivå. Det behövs likaså forskning som involverar och lyssnar till äldre personers egna röster i äldreomsorgen, och en förbättrad nationell kunskapsinhämtning om äldre personers erfarenheter av den.
Om en rätt att välja personal utifrån kön i intima omsorgssituationer införs ser vi gärna att den blir en begränsad del av det bredare reformarbete som regeringen nu utlovar.
Den långsiktiga tryggheten för äldre kommer i första hand att avgöras av sådant som fungerande tillsyn, hög kompetens, god personalkontinuitet, tillräckliga resurser och möjligheter för äldre att göra sina röster hörda.
SKRIBENTERNA
Elisabeth Armandt är före detta ordförande för SPF Kärnan i Helsingborg.
Susanne Björkenheim är vice ordförande för PRO i Malmö.
Glenn Möllergren är doktorand i socialt arbete vid Lunds universitet.
Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.