Lite väl lång och övertydlig är den allt, originaltiteln på den franska ekonomen Gabriel Zucmans bok om miljardärsskatt. Les milliardaires ne paient pas d'impôts sur le revenu et nous allons y mettre fin. På svenska: ”Miljardärerna betalar ingen inkomstskatt och det ska vi sätta stopp för”.
I boken föreslår han att de med förmögenheter över 100 miljoner euro ska omfattas av en minimiskatt på 2 procent av sin förmögenhet. Idén har fått fotfäste i den svenska vänstern, inte minst hos V-ledaren Nooshi Dadgostar.
”De superrika har byggt sin förmögenhet på att pressa vanliga människor att betala höga matpriser, betala höga hyror och höga räntor … Därför behöver miljardärerna betala tillbaka sin del”, sade hon till Aftonbladet i vintras.
På sin kampanjturné talade Dadgostar om miljardärerna nästan som om de vore en invasiv art som sprider sitt gift i samhällskroppen:
”De har ökat i antal snabbt den senaste tiden och de har aldrig varit rikare än nu … Senaste beräkningen är drygt 540, men förmodligen är det fler”.
Det stämmer att miljardärerna blivit fler – i Sverige har antalet femdubblats sedan millennieskiftet. Ändå har den relativa ojämlikheten minskat, som fyra nationalekonomer förklarade på DN Debatt (24/5). Forskarna har byggt en ny databas över den svenska befolkningens förmögenheter sedan det register som tidigare förts lades ner i samband med att förmögenhetsskatten avskaffades 2007.
Mätt i kronor har toppen dragit ifrån mitten.
”Men i relativa termer har skillnaden minskat: gränsen till den rikaste promillen var tidigare ungefär 160 gånger medianförmögenheten, men är i dag omkring 80 gånger större”, skriver de.
Debatten om miljardärsskattens vara eller icke vara hamnar lätt i populistiska och tveksamt underbyggda argument, från båda sidor, där den som skriker högst vinner. Och som Lundaekonomen Andreas Bergh skriver i Sydsvenskan (23/4) är det ju betydligt mer intressant att ”diskutera vad vi vill att rika människor ska göra med sina pengar, snarare än enbart hur mycket vi ska ta ifrån dem”.
Här kan historikern Rutger Bregman, ytterligare en av vänsterns nya rockstjärneakademiker, tjäna som ett gott föredöme. Nederländaren väckte uppmärksamhet när han 2019 läxade upp företagsledarna i publiken på World Economic Forum i schweiziska Davos för att de skatteplanerar.
I Sverige blev han känd efter sitt deltagande i SVT:s Skavlan & Sverige tidigare i år där han med retorisk skicklighet lovprisade beskattning av de superrika framför en paff Petter Stordalen och en mycket belåten Nooshi Dadgostar. Det många har missat är dock att samma Bregman också kritiserat New Yorks socialistiska borgmästare Zohran Mamdanis planer på att frysa hyrorna.
Bregmans idéer är för intressanta för att reduceras till ett inspel i debatten om skattesatser på förmögenheter. I sin senaste bok Moralisk ambition skriver han om hur människan – även utan statlig inblandning – kan göra världen till en bättre plats. Problemet, menar Bregman, är att världens skarpaste talanger alltför ofta inte utnyttjar sin fulla potential utan slösar den på att exempelvis utveckla beroendeframkallande algoritmer för diverse techbolag.
Och med miljardärernas rikedomar följer ett ansvar för världen.
Många av dem tar det ansvaret. Andra, som Elon Musk, använder medlen till att tillskansa sig själva politisk makt och korrumpera systemet. Debatten borde handla om hur politiken bäst ska kunna hålla sådana som honom stången.