Den helt centrala frågan för svensk sjukvård handlar således inte om att skruva lite här och där för att få maskineriet att prestera lite bättre. I stället handlar det om att vi behöver organiserar sjukvården så att den får förutsättningar att leva upp till hälso- och sjukvårdslagen, förmår att omhänderta den snabba utvecklingen på området och är robust nog att klara sitt uppdrag även under kris och ytterst krig. Här har regionerna spelat ut sin roll.
DI:s ledarsida verkar ha missförstått Kristdemokraternas förslag om ett nationellt ansvar för sjukvården. Vi har aldrig föreslagit att alla utförare av vård ska bli statliga, vi ser fortsatt behov av offentliga, privata och idéburna aktörer som alla bidrar till en god vård. Frågan för oss handlar inte om avtalsform utan något mycket större – hur kan vi uppnå en god och jämlik vård i hela landet.
Det är heller inte så att sjukvården ska detaljstyras från Stockholm. Det kommer fortsatt att behövas regionala organisationer för planering och administrering av offentligt driven sjukvård och för upphandling och avtal med fristående utförare av sjukvård. Vi föreslår sex sjukvårdsområden som ansvarar bland annat för fördelning av resurser inom sitt område.
Genom att ta bort den regionala politiska nivån med direktvalda politiker och beskattningsrätt kan staten hålla ihop ansvaret för vårdens grundläggande förutsättningar så som lagstiftning, finansiering, resursfördelning, kompetensförsörjning, prioriteringar och kunskapsstyrning. Utifrån enhetliga principer om vilken vård som ska tillhandahållas inom rimliga avstånd kan exempelvis lösningar för att möta glesbygdens utmaningar implementeras jämlikt i hela landet.
Samtidigt flyttas makten över den dagliga verksamheten, arbetsplatsens organisering och vårdens innehåll till vårdprofessionen. Idag präglas vården av alldeles för mycket politisk detaljstyrning med växande administration. Det finns ungefär lika många regionpolitiker i Sverige – som alla vill påverka och göra avtryck – som det finns specialister i allmänmedicin på landets vårdcentraler.
Hälso- och sjukvårdslagen slår fast att ”Målet med hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen”. Vidare säger lagen att ”Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården.” Vårt nuvarande system, där varje region ansvarar för sin egen befolkning, skapar en målkonflikt som förhindrar en vård på lika villkor för hela befolkningen. Med dagens system kan den som har störst behov gå först – men bara inom sin egen region. Samtidigt som en person med lika stort vårdbehov i grannregionen kan hamna i ändlös väntan på vård.
Länge har olika regeringar försökt att komma till rätta med sjukvårdens problem utan att lyckats. Ökad statlig styrning har tagit oss en bit på vägen. Den här mandatperioden har vi genom statlig styrning och ökade incitament minskat vårdköerna med över 40 procent. Men så länge regioner kan besluta om att införa en viss behandling – eller att inte göra det, så kommer vi att ha stora regionala skillnader.
Det finns även tunga ekonomiska skäl till varför ett nationellt ansvar för vården behövs. Sedan 90-talet har skillnaderna i skattekraft ökat mellan storstadsregionerna och glesbygd. Det medför stora skillnader i inkomst men också i förutsättningarna för regionerna att finansiera sin verksamhet genom beskattning. Utjämningssystemet kompenserar för skillnader i kostnader i regioner men tar inte bort de ojämlika ekonomiska förutsättningarna.
Samtidigt utvecklas hälso- och sjukvården snabbt och blir alltmer komplex och individanpassad. Nya arbets- och behandlingsmetoder kräver ofta investeringar i kompetens, läkemedel och utrustning. Den ojämlika vården och skillnader som redan idag finns i implementering av behandlingar riskerar att bli än mer ojämlik när mindre regioner med sämre ekonomiska förutsättningar inte hinner med i utvecklingen. Invånarnas rätt till god och jämlik sjukvård måste komma före rädslan för en stor reform.
Våra grannländer har genomfört sådana reformer och visat vägen till stärkt förmåga att möta befolkningens behov. Det är dags att Sverige vågar följa efter.
Elisabet Lann (KD), ledamot i Kristdemokraternas partistyrelse