Förr brukade man säga att gränsen mellan en centerbonde och en moderatbonde gick vid 200 hektar. En stor gård gav en annan utsikt och andra intressen. Nu är mönstret ett annat. SD är sedan många år klart största parti hos lantbrukare och partiet växer som en bördig majsåker i Skåne. Hos yngre är SD:s dominans ännu större. I valet 2022 förlorade C symboliska mandat till SD i traditionellt centertunga geografier som Dalarna och Småland.
Stödet för de tre vänsterpartierna S, MP och V är obefintligt. Mer än 90 procent av lantbrukarna röstar högerut, visar LRF:s stora väljarsympatiundersökning från i våras.
Det starka stödet för SD är inte särskilt konstigt. Partiet leder en frihetsrörelse på landsbygd med en bred palett av frågor som värnar äganderätt, ekonomi, livsstil och att egen härd ska vara guld värd. Valet att arbeta med jord och skog innebär i hög grad ett sätt att leva och det livet hotas ständigt av makter som vill omvandla produktiv skogsmark till naturreservat, försämra värdet av sjönära lägen, begränsa jakt och fiske och beskatta företag och sparande.
Vad som är permanent konstigt är däremot Centerpartiets inriktning i regeringsfrågan. Man kan ta nästan vilken fråga som helst, med undantag för migrationspolitiken, och C ligger närmre SD än vänsterpartierna.
Det gäller särskilt landsbygdsnära frågor. I slutet av juli gick Centerpartiets ledare Elisabeth Thand Ringqvist till attack mot MP:s skogspolitik. Det gjorde hon rätt i. MP och C har rakt motsatt syn på skogens roll och på skogsägarnas rätt att förfoga över sin egendom. Men om C verkligen skulle vilja prioritera skogsfrågorna har de ett sällskap högerut som tycker likadant. Särskilt SD delar C:s syn och engagemang. Men C vill bilda regering vänsterut, kan tänka sig att sitta i regering med MP och att samarbeta med V.
Man kan invända att C sedan länge har släppt rollen som bondeparti och numera är ett borgerligt storstadsparti. Men även som ett borgerligt parti i stan är strävan vänsterut obegriplig om man ser till C:s och vänsterpartiernas sakpolitik.
Som Anders Borg noterade i en viktig debattartikel i tisdags har vi nu ett historiskt vänsterradikalt vänsterblock. V och MP samlar 15 procent av rösterna och särskilt MP har radikaliserats i den ekonomiska politiken. Socialdemokraternas förmåga att stå emot sin egen vänsteropinion har minskat i och med den ekonomiskpolitiska kantringen vänsterut på senaste kongressen och att vänstergrupperingen Reformisterna efter valet ser ut att dominera Socialdemokraternas riksdagsgrupp.
S, MP och V för en politik med kraftigt höjda skatter på arbete, företagande och sparande, djupt urholkad arbetslinje, slopad valfrihet i välfärden, i praktiken en sönderslagen kapitalbildning som kommer att slå hårt mot särskilt Stockholms ekonomi, en stjärnsmäll mot företagen med sänkt arbetstid och slopat karensavdrag, en socialisering av ägandet med direkta företagsuppköp och via en statlig investeringsbank som sammantaget vilar på en grundmurad misstänksamhet mot företag, vinst och kapital.
Förhoppningen om att C ska kunna utgöra en motvikt bygger på en ringaktning av vänsterblockets väljare. En S-ledare måste i första hand se till sitt parti, i andra hand till sin riksdagsmajoritet och där ingår MP och V. Att Andersson skulle kunna gå högerut är en illusion.
Ska migrationsfrågan överflygla alla dessa viktiga värden? Ska villkoren för någon promille av andra länders medborgare äventyra grunderna för svensk ekonomi? Det är ett tunnelseende som förminskar Centerpartiets roll.
Och om det inte är sakpolitik utan bara ett SD-motstånd som avgör Centerpartiets vägval borde C-ledningen i alla fall betänka den sakpolitiska kostnaden och de traditionella kärnväljarnas preferenser. Om C medverkar till att nästa regering bildas vänsterut sviker partiet landsbygden i varje viktig fråga. Inte en enda proposition kommer att handla om att man ogillar SD.
Därtill bidrar C till att den svenska regeringen återigen kastas i instabilitet och parlamentariskt kaos med risk för fallna budgetar, osäker inriktning, handlingsförlamning och hot om extraval. Om man inte är enig med S, MP och V i grundläggande frågor ska man inte bilda en regering som är beroende av dem och där man själv utgör en dryg tiondel.
Ett parti är inte sina rötter och de väljare som finns är de som röstar nu. Men C-ledningen betonar gärna sin borgerliga karaktär och sitt lantliga ursprung. Den retoriken liknar alltmer en livslögn som borgerliga väljare har skäl att se igenom.