Torborg Nedreaas
Trollskärvan. Översättning: Cilla Naumann. Wahlström och Widstrand. 252 sidor.
Oline Stig är författare och litteraturkritiker på kultursidan.
Redan på första sidan i Torborg Nedreaas roman ”Trollskärvan” förstår man att detta är en uppväxtskildring med ett alldeles särskilt tonfall. Kapitlet handlar om den lilla flickan Herdis som går ensam i ösregnet på gatorna i den norska kuststaden Bergen och letar efter någon att leka med. Vi följer henne tätt inpå mellan de mörka husen medan vattnet forsar i rännstenen. Smaka på den här meningen: ”Alla fönster i husen såg ut som ovänner som inte ville titta på henne.”
Förra året utkom Nedreaas starka genombrottsroman, ”Av månsken växer ingenting”, i utmärkt nyöversättning av Cilla Naumann. Nu finns den första delen av författarens uppväxttrilogi om Herdis Hauge från 1950 i svensk språkdräkt – och det är ett mysterium att det tagit så många år för den att färdas över landsgränsen.
Vi befinner oss vid 1900-talets början, strax före första världskrigets utbrott. Det står inte hur gammal Herdis är, men jag skulle tippa i fem-sexårsåldern. Hon är ensambarn i flera bemärkelser, både genom att hon inte har några syskon och genom att barnflocken på gatan oftast väljer någon annan att vara med. Föräldrarnas stormiga äktenskap lämnar henne också utanför. Men hon har en särskild känslighet, ett eget sätt att se på saker och ting, och när hon tittar genom en glasbit, som hon kallar sin trollskärva, förvandlas världen.
Det är inte bara Herdis vi får följa, också de andra barnen på gatan får liv och egna perspektiv i växelvisa kapitel: den nyss moderlösa Julia, som emigrerat från Amerika till sina morföräldrar som bor i en källare, Finn, som blir pryglad med livremmen av sin våldsamme far, Andrea från fattigkvarteret Smittet och många fler. Och en sommarkväll försvinner en liten flicka iväg med en sjöman som frågar efter vägen och kommer inte tillbaka. Så blir romanen en kalejdoskopisk bild av tiden och staden Bergen, likt den trollskärva som Herdis blickar in i.
Precis som i den brännande kärleksromanen ”Av månsken växer ingenting” är det den livfulla prosan som bär berättelsen. Och Nedreaas förmåga att väva in nyanser och dubbeltydighet i sina scener. Som på julafton när Herdis grips av ett rasande habegär under julklappsutdelningen och knappt förmår njuta av sina presenter. Eller i porträttet av den drabbade Julia som dövar sin sorg med ett porlande lättsinne.
”Trollskärvan” är en på många sätt grym och tung berättelse, där barnen alltid drar det kortaste strået i en tillvaro präglad av fattigdom och våld. Men Nedreaas öppnar glipor av ljus i mörkret genom Herdis och de andra barnens obändiga livskraft och fantasi. Det är en uppväxtskildring det slår gnistor om och jag ser mycket fram emot del två och tre.