Mohammad Fazlhashemis Sommarprogram ger påminnelser om vad mänsklighet kan vara och hur man får en person att känna sig inkluderad. DN:s Sanna Torén Björling har lyssnat.
”Det här låter som ett samtal om logistik, men det är egentligen ett samtal om rädsla”, säger Mohammad Fazlhashemi en bit in i sitt Sommarprogram, hans andra.
Han talar om de desperata försöken att försöka få ut sin hustru från Iran. Det är juni 2025, hon har rest dit för att hälsa på sin sjuka mor, men krig har plötsligt startat och USA:s bomber faller. Den meningen ger en gripande bild av hur människan reagerar under stress: Hon vill skapa ordning. Hitta en väg ut. Går det flyg?
Mohammad Fazlhashemi är professor i islamisk teologi och filosofi och kom till Umeå från Teheran 1977. Skildringarna av hur känslor och rationellt tänkande samsas i honom är en röd tråd genom programmet. De är ofta lika lågmälda som dramatiska, och de ger en bild också av vem Mohammad Fazlhashemi blivit: en man med en stabil fot i varje land.
Hans röst är vacker och behaglig att lyssna till, och han saxar sig genom minnen som vart och ett ger exempel på det Sverige han mött under nästan ett halvt sekel. Där finns mötena med det särpräglat svenska, som vädret och som att ett radhusområde getts smeknamnet Akademikerträsket.
Men det är förstås de personliga relationerna som bygger kärleken till det nya hemlandet – en hantverks-Urban, en grann-Börje, och hela det västerbottniska kynnet, förresten.
Därför blir också insikten om att aldrig bli riktigt, riktigt accepterad som svensk så smärtsam. När Mohammad Fazlhashemis svärmor och hennes syster vill komma på hans sons bröllop nekas de visum till Sverige. Det är starkt, men som dramatik möjligen mindre unikt; många utrikes födda har berättat om liknande erfarenheter.
Låtvalet speglar dubbelheten i tillhörigheten och utanförskapet och blandar det svenskaste svenska – Den blomstertid, Orsa spelmän – med det populära – Springsteen, Bad Bunny – och det persiska, med Karim Ebrahimi.
Det är kanske inte ett överraskningarnas Sommarprogram, likväl ger det en fin påminnelse om vad mänsklighet är och hur man får en person att känna sig inkluderad: genom att se vad någon saknar, fylla det behovet men utan att någon större sak av det.
Läs fler sommarkommentarer
Jens Littorin: Diskusdrottningen Vanessa Kamga vet hur det är att tappa tron på sig själv
Tara Moshizi: Joel Kinnaman släpper en bomb som gör mig glad