På torsdagen står populistledaren Nigel Farage mot Count Binface i Storbritannien. Förlorar Farage gör han det mot en man iklädd en soptunna. Om han vinner har rasismen i Europa gått segrande igen.
I den brittiska valkretsen Clacton-on-Sea är stödet för Nigel Farage stabilt. Men fyllnadsvalet i högerpopulistiska Reform UK:s starkaste fäste är mest ett spel för gallerierna.
När en kommission i det brittiska parlamentet skulle utreda den miljongåva Farage tagit emot från en kryptomiljardär valde Farage populisternas favoritstrategi. I stället för att ta ansvar utropade han sig till ett offer för ”eliten” i London. Därefter avgick han för att få utredningen nedlagd – och kandiderade på nytt.
”Folket mot etablissemanget”, utropade Farage när fyllnadsvalet var ett faktum. Ja, för att ta emot några miljoner pund från en miljardär är ju verkligen folkligt, något som händer vem som helst.
De etablerade partierna i Storbritannien har valt att bojkotta valet för att inte spela med i teatern om att valet skulle vara kamp mellan vanligt folk och etablissemanget. Nigel Farages främsta utmanare är därför skämtkandidaten Count Binface, som alltså är iklädd en soptunna.
Det är kanske inte riktigt David mot Goliat, men underskatta inte Storbritanniens skickligaste populist. Det var han som sålde in brexit som vägen till paradiset. Folket skulle ”återta kontrollen” och allt skulle bli bättre – men i själva verket handlade det ju bara om att få bort invandrarna.
Tio år efter folkomröstningen om EU-medlemskapet är Storbritannien långt ifrån det drömland som utlovades. Landet har avverkat premiärministrar på löpande band medan inflationen har karvat djupa hål i människors plånböcker. Och allt påstås fortfarande vara invandrarnas fel, trots att invandringen på senare år har sjunkit.
Precis som sin svenska motsvarighet Jimmie Åkesson (SD) livnär sig Nigel Farage på att exploatera främlingsfientligheten hos väljare som drömmer sig tillbaka till ett land som aldrig funnits. Trots brexit har många av hans väljare fått det sämre. Men Farages löfte om att paradiset väntar så snart båtarna över Engelska kanalen försvinner fortsätter att locka mer än verkligheten.
Att skylla misslyckandet på invandrare är helt enkelt bekvämare än att inse vad ens val har för konsekvenser.
Precis som när Richard Jomshof (SD) kastar ur sig hat om muslimer för att flytta fokuset från Tidös misslyckanden, kräver Farage nu militär mot flyktingar för att avleda uppmärksamheten från sin egen korruption.
Som vanligt går främlingsfientliga populister till val på rasism.
Väljare blir engagerade, medierna sväljer de klickvänliga utspelen och övriga partier hakar på. Så länge alla blir vilseledda slipper populisten svara på varför hans egen politik i stället har gjort landet sämre – även för hans egna väljare.
Men ingen drabbas förstås hårdare av rasistisk politik än människor med utländsk bakgrund. Det är just därför avsaknaden av motstånd och tydliga alternativ gör utvecklingen så farlig. Främlingsfientlighet är ett ogräs som måste bekämpas vid roten.
Bäst av allt vore därför om soptunnan faktiskt vann i Clacton. För visst klarar demokratin en soptunna bättre än en rasistisk politik som bara är skräp.