Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Storyn var tydligen oemotståndlig.
På en tjusig adress i Stockholms innerstad pågick en konflikt under 2019. Den stod, kunde man förstå av Aftonbladet då, mellan främlingsfientliga överklassvenskar och utsatta krögare och deras gäster som bara ville få äta ifred.
”Nu vill man bli av med Mellanösternrestaurangen, som drar folk från hela stan till lyxkvarteret”, påstod journalisten Natalia Kazmierska när hon tog med sina läsare till Hornsbergs strand och kebabhaket Midan.
Bostadsrättsföreningen som protesterade mot restaurangen hette dessutom något så bestickande som ”Välbehaget”.
Ett perfekt namn, i en perfekt story.
Det blev stor uppståndelse kring kebabrasismen. Dåvarande V-ledaren Jonas Sjöstedt lät sig fotograferas när han åt på restaurangen, men raderade inlägget från sina sociala medier när det visade sig att den saknade kollektivavtal. Komikern Özz Nûjen spelade huvudrollen i pjäsen ”Kebaben på skäret”, med inspiration från konflikten.
Det är bara det att kebabrasismen var en tidningsanka.
Det är bara det att kebabrasismen var en tidningsanka.
När historien granskas av Christer El-Mochantaf i Kvartal sju år senare visar det sig att grannarna hade all anledning att klaga över krogen. Handikapptillstånd för parkering – som är personliga och till för rörelsehindrade – bytte händer öppet mellan gäster, och stämningen var stökig och ibland hotfull. Ägarna till restaurangen är numera dömda till fängelse bland annat för brottslighet kopplad just till restaurangen på Hornsbergs strand. (Domen är överklagad.)
Men medan medier kan hallucinera fram rasism där sådan inte finns, kan det ibland tyckas påfallande svårt att reagera på faktiskt rasism som inte passar mallen.
I juli dömdes en man till sju års fängelse av Falu tingsrätt för grov våldtäkt och grovt övergrepp i rättssak. Mannen, som är svensk och somalisk medborgare, hade tiggt till sig skjuts av en okänd 15-årig pojke i dennes A-traktor, och sedan våldtagit pojken i bilen. Under våldtäkten ska mannen enligt offret ha sagt ”öppna munnen svennejävel”. Efteråt hotade han att skicka en torped på pojken, om han berättade för polisen eller sina föräldrar.
Hatbrottsmotiv är en försvårande omständighet vid brott. Men det finns en rättskultur i Sverige som innebär att åklagare och domstolar ofta bortser från att rasism kan riktas mot svenskar. I domen från Falu tingsrätt nämns inte heller ett ord om eventuellt hatmotiv. Och denna rättskultur möjliggörs av ett slående ointresse i medier och den vidare samhällsdebatten för att uppmärksamma och granska hatbrott mot svenskar.
För två år sedan mördades till exempel en gravid ung kvinna av sin pojkvän i Örebro. Gärningsmannen agerade under hård press från sina föräldrar, som inte tolererade att han hade en ”vit” partner. Brottet befanns av tingsrätten ha ett hedersmotiv – men det behandlades inte som ett antisvenskt hatbrott.
Det är denna brist som gör att det enligt statistiken knappt förekommer hatbrott mot svenskar
Det är denna brist som gör att det enligt statistiken knappt förekommer hatbrott mot svenskar – trots att det i själva verket finns goda skäl att anta att sådana motiv kan vara drivande i brottslighet som förnedringsrån, våldtäkter i äldreomsorgen och andra sexualbrott.
Rasism finns nämligen i alla grupper och samhällen, i varierande grad. Och den brukar vara på tillbakagång i de samhällen som är mest upptagna med självrannsakan kring den – det betyder nämligen att toleransen för rasism redan är låg. Att det finns mycket lite av öppen och prövande debatt om främlingsfientlighet i de regioner i världen som Sverige har haft störst invandring från – Balkan, Mellanöstern eller Afrikas horn till exempel – ska alltså inte tolkas som att det saknas rasism där. Med förlov sagt.
Men här finns förstås inte den konflikt – fattiga mot rika, förort mot välbehag – som gör en perfekt story.