ANALYS
MAGNUS WENNERBERG
Vad har Tidöpartierna kvar att hoppas på?
・Uppdaterad:
Novus senaste mätning är ännu ett kvitto på att Tidöpartiernas valstrategi inte fungerat.
Betonandet av att den egna enigheten och varningarna för Magdalena Anderssons vänstersväng har inte räckt för att omvända väljarna.
Den 17 juni 2026 vill få svenskar minnas hur dystert allt fortfarande såg ut för bara tre månader sedan. Efter bedrövliga insatser i höstens sex gruppspelsmatcher, med blott två ihopskrapade poäng, var hoppet om en VM-sommar överkomligt inför den gratischans landslaget fått att spela i kvalets sista playoffrunda. Som ändå gick vägen.
Och efter måndagsnattens klara 5–1 mot Tunisien leder Sverige nu sin grupp.
Samtidigt kan två skiften noteras i Tidöpartiernas retorik. Allt oftare beskriver de sig som ”det blågula laget”. Förmodligen för att visa kontrasten mot den rödgröna oppositionen, men inte minst också försöka spinna på förväntningarna om svensk VM-eufori.
Snarare än gruppledare ser Tidöpartierna idag dock ut som Tunisien. Jumbon som på mindre än tre månader behöver ta igen nästan 10 procentenheter, och där Liberalerna behöver fördubbla sitt stöd för att deras 2,2 procent inte ska bli helt bortkastade röster. Ungefär som det varit ett tag nu.
Valstrategin har inte fungerat
Den andra retoriska förändringen är just att Tidöledarna inte längre avfärdar opinionsmätningar, såsom de som ligger undan oftast gör. I stället för det vanliga talet att det bara är valresultatet som räknas säger de nu att de verkligen måste anstränga sig för att lyckas vända läget.
Man kan inte säga annat än att de försökt. L och M slopade sina röda linjer mot SD för att de skulle kunna framstå som ett enat regeringsalternativ. De har betonat att det dödliga våldet halverats, invandringen begränsats samt med hur många tusenlappar hushållens månadskostnader sänkts.
Nu är strategin framför allt att skrämmas med budskapet att en regering ledd av Magdalena Andersson skulle förslappa både brottsbekämpningen och invandringspolitiken. Höja skatterna. Och, kopplat till Expressens avslöjande om Vänsterpartiet, ge fritt spelrum åt terrorromantik.
Varnandet för en vänstersväng har dock inte gått hem.
Det sista hoppet?
Kanske för att Andersson lyckats övertyga väljarna om att oppositionen faktiskt inte är ett enat lag?
Kanske för att enade lag inte så viktigt för väljarna?
Kanske för att Tidöpartierna saknar en tillräckligt tydlig vision för nästa mandatperiod, annat än att de vill fortsätta i sin påbörjade riktning? Val vinns oftare på budskap om vad man vill än vad man gjort.
Kanske, slutligen, för att de mittenväljare Andersson och Kristersson nu framför allt slåss om fortfarande skräms mer av ett alternativ där SD garanterat får ministerposter?
På andra sidan Atlanten är det trots allt bara en match som spelats. Men de blågulas nuvarande gynnsamma läge i Grupp F påminner om att sådant som tre månader tidigare verkade helt otänkbart faktiskt kan ske.
Antagligen är den insikten ett av de tunisiska Tidöpartiernas allra sista hopp inför 13 september.