Isen på sjön Svartbyträsket är fortfarande tjock, men det mesta av snön har smält undan när jag i april 2026 svänger in på vägen där Shahida och Yaseen hade sin lägenhet i Boden. Jag undrar hur ofta hon stod där vid strandkanten, bara några meter bort. Hur gick hennes tankar då? Hur rädd var hon? Den som kände henne allra bäst här uppe är nog Mia, kvinnan som tog emot henne med öppna armar och som lät henne flytta in den där augustidagen. Så jag åker vidare hem till henne. När vi ses är det snart tre år sen Shahida flyttade in i hennes hus. Nu tar hon emot mig i sitt varma och ombonade kök.
”Här stod Shahida och bakade bröd och bullar”, berättar Mia. ”Då var det väldigt mycket saker på golvet. Hon gjorde precis som hon lärt sig i Afghanistan som liten flicka.”
Sen rinner historierna ur henne. Hon berättar om när hon lärde Shahida cykla, om svampturerna i skogen och om besöken i stallet där Shahida fick prova på att rida. Det märks tydligt att Mia saknar henne.
Vi kommer in på den läckta adressen. Hur gick det egentligen till när bröderna hittade Shahida i Boden? Så här i efterhand har jag förstått att myndigheterna – och även domstolarna – tror att det var Shahida själv som röjde sina uppgifter.
Tingsrätten ska senare slå fast:
”Samtliga myndigheter har utrett detta och inget talar för att någon av myndigheterna felaktigt har skickat en handling till Lessebo, som borde ha skickats till Boden.”
Det håller inte Mia med om.
”Shahida har absolut inte röjt sig själv”, säger hon.
I maj 2024 valde hon att göra en polisanmälan mot polisen för att få saken ordentligt utredd. Den hamnade hos överåklagare Anders Jakobsson vid särskilda åklagarkammaren i Malmö.
”Det kan ju vara så att någon har lämnat ut uppgifter som det råder sekretess på och därmed gjort sig skyldig till brott mot tystnadsplikt. Det är det vi ska utreda”, sa han månaden därpå, när TV4 Nyheterna ställde frågor om utredningen.
Redan i juli var utredningen klar och enligt den gick det inte att verifiera hur uppgifterna nått Shahidas familj.
”Vi har hämtat in en massa dokument och hört någon om fallet. Inget visar att polis eller åklagare har röjt uppgifterna. Därför har jag skrivit av ärendet”, sa Anders Jakobsson till SVT och konstaterade samtidigt att man inte kan utesluta att uppgifterna läckts på något annats vis, från någon annan myndighet.
Svenska mördare i bokserie
Övertygade om att någon röjde hennes adress
Men Mia och hennes familj är fortfarande övertygade om att någon röjde Shahidas adress i brev som skickades till Lessebo, antingen från polisen, Åklagarmyndigheten eller Skatteverket.
Mia ställer sig också frågande till varför Shahidas folkbokföringsadress byttes till Lessebo femton dagar efter att hon skrivit sig i Boden. Kan det ha varit någon annan som kontaktade Skatteverket och begärde att hon skulle skrivas i Lessebo på nytt?
”Jag tycker det är väldigt konstigt med de här folkbokföringarna som ändras från en dag till en annan”, konstaterar Mia, när vi bläddrar bland hennes papper, och jag kan inte annat än hålla med.
”Jag ska försöka utreda det där”, lovar jag.
Det visar sig vara svårare än jag trodde. Skatteverket kan eller får inte lämna ut några upplysningar. Åklagaren Anna-Karin von Schoultz svarar via mejl att hon inte alls känner igen detta, och att hon inte längre har tillgång till förundersökningsmaterialet eftersom hon numera bara jobbar med polisutbildning.
”Så jag kan inte friska upp minnet genom att läsa”, skriver hon, men tipsar samtidigt om att jag borde ta kontakt med den ansvariga utredaren Sandra Mattisson vid Växjöpolisen. Efter ett par dagar svarar hon att frågan inte är närmare utredd. Men förmodligen har det med Skatteverkets handläggning att göra, tror hon. Under tiden som ansökan om skyddad folkbokföring behandlas skriver myndigheten tillfälligt personen på föregående adress tills ärendet är klart.
Jag kontaktar även utredaren Karolina Idemark och hon berättar att hon haft flera ärenden som behandlats på liknande vis av Skatteverket.
”För mig är det oklart varför”, skriver hon i ett mejl och lägger till:
”Inget i utredningen talar för att Shahida själv adressändrade till Lessebo vid den tiden.”
Längre kommer jag inte.
Men oavsett vad som hände med hennes personuppgifter råder det ingen tvekan om att myndigheterna inte vidtog tillräckliga åtgärder för att skydda Shahida. Kanske var det därför hon kände att hon inte hade något annat val än att själv konfrontera sina plågoandar.
Nästan en kvarts miljon unga lever under hedersförtryck
”Kunskaper varierar också i olika delar av landet och olika delar av rättsprocessen. Fokus borde, utöver offren, ligga på potentiella gärningspersoner och förebyggande”, säger hon.
”Jag är så less på allting. Jag kan ju inte byta identitet en gång till och flytta igen för de får ändå reda på min adress. Nu vet vi ju att jag inte kan lita på myndigheterna”, säger Shahida till Lars i telefonen.
”Vilken tid går tåget?” frågar han, förfärad över att Shahida tänker åka och träffa sin familj.
”Vid sex ikväll”, svarar hon och förklarar att hon redan har sjukskrivit sig från jobbet på äldreboendet. Hon har också pratat med en väninna i Lessebo som ska hämta henne vid tågstationen i Alvesta.
Ingen tvekan om att Shahidas liv är i fara
”När har du tänkt komma tillbaka?” frågar Lars.
”Om några dagar.”
”Du måste förstå att detta kan leda till att din pappa skadar dig”, fortsätter han.
”Det vet jag. Men då får det bli så.”
När de avslutat samtalet ringer Lars direkt till sin styvdotter Mia, och hon tar sig snabbt till föräldrahemmet. Efter en stunds diskussion vid köksbordet är de överens om att polisen måste kopplas in. Det råder ingen tvekan om att Shahidas liv är i fara.
En polispatrull skickas till hennes bostad med syftet att övertala henne att stanna, men poliserna lyckas inte. Hon tar på sig den svarta dunkappan och slöjan och rycker åt sig sin stora handväska, lämnar sen lägenheten och börjar gå mot tågstationen.
Växjö tingsrätt ska långt senare, i domen, konstatera att ”poliserna gjorde vad de kunde för att hindra henne att sätta sig på nattåget, men hon valde att åka”.
Även Lars och Monica tar sig till stationen för att försöka få henne att stanna i Boden. De ser henne passera ena hörnet på stationsbyggnaden. Monica börjar springa. När hon når fram till Shahida börjar båda gråta. De kramar om varandra.
”Du får inte åka nu för då kan det bli så att du inte kommer tillbaka”, säger Monica till henne. ”Åk inte, snälla Shahida.”
”Mormor, jag lovar att komma tillbaka”, svarar Shahida och går med rak rygg mot tåget som just ska avgå.
Klockan 17.54 lämnar nattåget med Shahida ombord perrongen i Boden.
Lars och Monica står kvar en lång stund. De är förtvivlade, gråter och håller om varandra.