Dagens ekonomiska modell utgår ifrån att vi människor bara är intresserade av egennytta – det är en otrolig förenkling av verkligheten och förödande för klimatet. Vi behöver en djupgående förändring, skrivers Anders Wijkman i en replik.
”Varför duckar i stort sett alla ledande politiker och partier inför några av framtidens största utmaningar” var den fråga jag ställde i min artikel i DN (28/7). Artikeln illustrerades av starka bilder från bränderna i sydvästra Frankrike.
Nu var inte klimatförändringen i sig den primära utgångspunkten, även om självklart politikens relativa passivitet i frågan är djupt beklaglig. Nej, mitt fokus var på den förhärskande ekonomiska modellen – ständig materiell tillväxt på en ändlig planet. I tillägg till detta frågan om hur den snabba utvecklingen av AI skall kunna ske med samhällets bästa för ögonen.
Faktum är att frågorna runt ekonomins organisation och konsekvenserna i form av ett varmare och mer instabilt klimat, alltmer degenererade ekosystem samt de ökade klyftorna i våra samhällen, är det få politiker som över huvud taget vill – eller vågar – beröra. Och AI-utvecklingens risker som ett stort antal AI-experter vill skapa regler mot finns inte heller på agendan.
Det var aldrig meningen att tillväxt i BNP skulle bli ett mål för samhällsutvecklingen. Simon Kusnetz, som var pappan bakom nationalräkenskaperna, varnade redan på 1930-talet för att sätta likhetstecken mellan produktionstillväxten och välfärd i vid bemärkelse. Ändå är politiken helt fastlåst vid detta mantra.
Samtidigt blir det alltmer uppenbart att dagens tillväxtmodell inte kan fortsätta utgöra basen för utvecklingen om målet är att stabilisera klimatet, skydda och regenerera den ekologiska basen och skapa ett mer rättvist samhälle.
Billy Larsson instämmer i en replik (6/8) att situationen vi befinner oss i är djupt allvarlig men kommer ändå med ett antal invändningar. Han menar att förutsättningarna att adressera både klimatförändringen och ekosystemkrisen är begränsade, främst därför att vi som individer ser små effekter av de ansträngningar vi gör. Han bortser dock ifrån flera opinionsundersökningar som visar att drygt 70 procent av vår befolkning är missnöjda med Tidöregeringen och vill ha en mer ambitiös klimatpolitik.
Han bortser vidare ifrån att de mest effektiva åtgärderna ligger på strukturell nivå och främst uppnås genom radikala politiska beslut – som förändringar i energisystemen, materialanvändningen, driften inom jord-och skogsbruk samt infrastruktursatsningar. Denna typ av investeringar kan också genomföras så att de ger många nyttor, bland annat stärker både den civila och militära beredskapen.
Larsson menar också att min kritik av den konventionella tillväxten visserligen är riktig men att en ändrad inriktning förutsätter ändrade värderingar. Han menar att människor i gemen är helt inriktade på ökad materiell konsumtion och en ständig statusjakt och att det därför är svårt för politikerna att gå före eftersom de vill bli både valda och omvalda.
Om det senare är utgångspunkten så menar jag att politikerna helt har missuppfattat sin roll. Utan en djupgående förändring av dagens ekonomiska modell har jag svårt att se hur vi kan erbjuda våra barn och barnbarn en positiv framtid. Naturen finns inte ens med i modellen och skador på vårt livsuppehållande system – det vill säga klimatet och ekosystemen - syns inte i bokföringen. Samtidigt utgår modellen ifrån att vi människor bara är intresserade av egennytta – vilket är en otrolig förenkling av verkligheten.
De skador vi redan upplever är djupt allvarliga, vilket bränder, skyfallsregn och översvämningar, långa torkperioder, skogsskövling och jordförstöring är tydliga tecken på. Parallellt är den ökande ojämlikheten – och den därav minskande nivån på tillit i samhället – ett ökande problem. Det är för att tackla utmaningar som dessa som den politiska klassen borde ta ledningen – men inte gör det. Fegheten satt i system.
Det finns ingen färdig plan hur en transformation av ekonomin skall gå till. Men en förutsättning för att en sådan skall komma till är att frågorna blir föremål för ingående analys och diskussion – och där medborgarna bjuds in till breda samråd.