Så bra är ”The end of Oak street”
Genre: Science fiction (USA).
Av: David Robert Mitchell.
Med: Anne Hathaway, Ewan McGregor, Maisy Stella, Christian Convery.
Längd: 1:39.
Från: 11 år.
Premiär: På bio 14/8.
Om vi kallar fem säsonger av ”Stranger things” för en hyllning till Steven Spielberg, så är ”The end of Oak street” snarast som ett kärleksbrev från en galen beundrare. Regissören David Robert Mitchell (”It follows”) har med sin film i princip byggt ett filmnostalgiskt Amblin-land i form av en evigt sömnig amerikansk villaförort anno 1982. En oglamourös idyll, på tröskeln till kaos.
I familjen Platt har alla sina hemligheter. Pappa Greg (McGregor) klunkar whisky i smyg i garaget, medan mamma Denise (Anne Hathaway som visst paxat plats i alla stora filmer i år) gömt sig i källaren för att skriva en bok om en frustrerad hemmafru.
Men deras tonårsbarn Audrey och Brian mår bra. De tror inte att mamma och pappa ska göra ”det” (alltså skiljas) och kan fördriva sommaren med att cykla i kvarteren, läsa böcker om rymden och lyssna på plastiga musikkassetter. Tills den dag det inte kan det eftersom deras kvarter plötsligt trillat genom ett maskhål i tiden till dinosauriernas förhistoriska dagar.
Det behöver inte vara logiskt. Det viktiga är att det är kul, och att se Anne Hathaway försöka skjuta ihjäl en tyrannosaurus med gevär är faktiskt just det. Glöm det här med förundran inför jordklotets forna härskare. ”The end of Oak street” fungerar snarare som ett långt riff på köksscenen i ”Jurassic park” när familjen (och grannarna för den delen) försöker försvara sig medelst olika typer av villa-inredning. Oftast från bestar som publiken får se lura i bakgrunden, långt innan karaktärerna gör det. Spielbergs spänningstrick från ”Hajen” med dubbelt fokus (”split diopter”) används friskt, och med kreativa överraskningar. Företrädesvis av den blodigare sorten, i en vågad blandning av sött och salt.
För jag är inte säker på att alla kommer smälta den här krocken mellan våld, humor och familjefeelgood. Dinosaurierna pendlar mellan sötchock och otippat kåtslag, för att sekunden senare mest vilja tugga på en familjemedlem. Allt med en närmast skrattframkallande jumpscare-effekt som stoppar filmen från att drunkna i nostalgi-fällan.
Tonen är rå, men hjärtlig. Och medan scener med familjens lojala hund Starbuck eller musikögonblick till Steve Winwoods ”Valerie” river i bröstet mer oblygt, så är det makarnas äktenskapliga bråk som sätter sig. Ett slags socialrealism light som ekar av ”Närkontakt av tredje graden”. Nästan som att ”The end of Oak street” är ett gentekniskt filmexperiment där man återskapat ”Jurassic park” som den kanske hade gjorts av Spielberg, inte 1993, utan vid hans genombrott.