Hon brukar beskrivas som en naturkraft på scen, 37-åriga Sara Parkman. En musikalisk vilde.
Med all rätt. När känslorna tar över och Sara Parkman får feeling är det som att fan flyger i violinisten från Västernorrland. Eller gud snarare med tanke på att hon är kristen, uppväxt i ett prästhem i Härnösand och alltid levt med den sakrala kyrkomusiken nära bröstet.
Därtill kan hon klyva urberget med sin sångröst.
Sommaren 2023 öppnade Parkman hela Way Out West i eftermiddagssolen på Flamingoscenen, en urladdning lika intensiv som när Queens of The Stone Age en gång i tiden gästade Sticky Fingers med en hysteriskt hamrande Dave Grohl bakom trummorna.
I Linnétältet kan publiken räkna med något liknande.
– Ja, det hoppas jag! Det blir en så härlig dynamik i ett tält, det går ju att jobba med rummets begränsningar på ett annat sätt än om man spelar på ett stort öppet fält, säger Sara Parkman.
Vilken känsla vill du lämna din publik med efter spelningen?
– Oj ... värdighet, kanske. Eller det var nog ett dåligt svar. Jag vill helt enkelt få publiken att känna att musiken är stor och stark och en del av oss alla.
Men just värdighet – tillsammans med tradition, politik och andlighet – är en bärande del i Sara Parkmans konstnärliga uttryck.
– Musiken är i alla fall mitt sätt att försöka skapa ett rum där vi kan känna gemenskap i den väldigt splittrade tid vi lever i. Och då är lokaler och platser som Folkets Hus eller Way Out West fruktansvärt viktiga.
Känner sig hemma på Roskilde
Det har gått tio år sedan Sara Parkman solodebuterade som artist. Genombrottet kom 2019 med det hyllade albumet ”Vesper” där Parkman utforskade sig själv och sin samtid.
Mycket har hänt i världen sedan dess men hon har hela tiden kunnat hålla fast vid sin vision och byggt en karriär efter eget huvud.
– Vi har gjort så många turnéer nu, och publiken fortsätter komma, att jag känner mig trygg med mina konstnärliga val.
Den här sommaren har Sara Parkman även spelat på Roskildefestivalen. En lite ovanlig miljö för en så särpräglad artist, kan man tycka, men inte för Sara Parkman.
Hon har tidigare samarbetat med såväl Bob hund som Fever Ray och Silvana Imam och känner sig välkommen och väl hemmastadd på de flesta festivalscener.
– Både Way Out West och Roskilde är duktiga på att boka brett, men jag tror att deras program ofta sticker ut mer på pappret än vad det gör i verkligheten. Det sagt är jag väldigt tacksam för att den musik jag gör ryms på den här typen av festivaler.
Även om Sara Parkman trivs med sina festivalspelningar brukar hon angripa dem på ett något annorlunda sätt än när hon uppträder i till exempel ett kyrkorum.
– Jag pangar nog på lite mer direkt från start. Ofta är speltiden rätt kort så det handlar mer om att ”toppa laget” med låtarna än att bygga upp en en tydlig dramaturgi.
Vad minns du av din första festivalspelning på Way Out West?
– Att vi bara hade 15 minuters soundcheck och att jag var väldigt nervös. Jag minns också att det kändes ärofyllt att få öppna festivalen, men att det var först i efterhand jag riktigt förstod hur stort det var.
Om du får välja en av årets Way Out West-artister för ett spontant samarbete med på scen, vem skulle det vara?
– Gorillaz, helt klart! Deras senaste skiva är fylld av folkmusik, fast på Gorillaz unika sätt. De blandar Omar Souleyman från Syrien med en massa folkmusiker från Asien ... det händer verkligen hur mycket som helst hela tiden.
Och vilken artist tänker du inte missa på festivalen?
– Lambrini Girls. Jag såg dem spela i Stockholm och de var så jävla bra.