The end of Oak Street
Regi David Robert Mitchell, med Anne Hathaway, Ewan McGregor, Maisy Stella, Christian Convery,
FILMRECENSION. Anne Hathaway och Ewan McGregor slåss mot dinosaurier i 80-talets förortsidyll.
Äventyrsmatinén är både mer brutal och mindre underhållande än vad man kunnat tro av denna nostalgikramande Spielbergflört.
ÄVENTYR. Nyligen frågade sig filminfluencern Patrick Willems i en videoessä varför det inte görs fler dinosauriefilmer. Speciellt med tanke på hur många som går och ser varje ny ”Jurassic World”-rulle trots att majoriteten av dem är frustrerande dåliga. Dinosaurier som är så coola.
Regissören och manusförfattaren David Robert Mitchell tycks ha känt samma sak, för i ”The end of Oak Street” låter han de förhistoriska monstren ränna omkring på öppen gata.
Solskensfasad med sprickor
Året är 1982. Kärnfamiljen Platt bor i ett idylliskt bostadsområde i en amerikansk förort där även den lokala bibliotekarien har en sjurumsvilla. Solskensfasaden har emellertid sina sprickor. Frun Denise (Anne Hathaway) skriver på en bok om att fly familjelivet medan maken Greg (Ewan McGregor) dricker i smyg och ljuger om jobbet.
Barnen har det inte mycket lättare. Sonen Brian (Christian Convery) hotas med stryk och dottern Audrey (Maisy Stella) trånar efter någon hon inte kan få.
Konstiga ljusfenomen börjar ske i området tills familjen en dag vaknar upp och upptäcker att hela deras kvarter genom en mystisk kosmisk fnurr transporterats tillbaka till urtiden.
Istället för lösa hundar som gräver gropar på grannars tomter kraschar plötsligt dinosaurier genom staketet.
Här har man tydligt velat göra en film som på 80-talet med samma fantasifulla sagokvalitet som Steven Spielberg strösslade över hela årtiondet. Premissen är både rolig och kittlande. Dinosaurier i den vita medelklassidyllen.
Allt börjar också lovande som ett familjeäventyr med potential att leva upp till förväntningarna. Mystiken och spänningen kring de nya grannarna byggs upp snyggt med jaktscener och kreativt kameraarbete.
Överraskande brutalt
Halvvägs in får filmen svårt att bestämma sig för vad den vill vara. Mitchell slog igenom med skräckfavoriten ”It follows” (2014) och verkar ha svårt att skaka av sig suget att skrämma publiken. Ibland blir det överraskande brutalt när skräcködlorna går till attack.
Med tanke på den störtlöjliga premissen reagerar man även på hur stort allvar filmen tar sig och när den kastar in ett lättsammare inslag blir det mest rejäl skämskudde.
Anne Hathaway försöker lyfta hela filmen på sina axlar, men det finns inte så mycket att bära. Manuset känns ofta som resultatet av en lat AI-prompt. Skotten Ewan McGregor vid hennes sida hjälper inte heller till med sin plågsamt fejkade amerikanska accent.
Familjen tappar man allt mer intresset för när de ränner fram och tillbaka i området som är överraskande tomt på grannar. Kanske orkade man inte anlita fler statister. Till slut hejar man mer på dinosaurierna än människorna.
Behållningen är självklart urtidsdjuren och tillräckligt med paleontologikul blir det för att hålla humöret från att dippa för mycket. Men har man aptit på riktig dinosaurieskoj rekommenderas istället aktuella b-rafflet ”Primitive war” (2025) där en grupp amerikanska soldater stöter på T-Rex-patrull under Vietnamkriget.
”The end of Oak Street” är ännu ett tröttsamt exempel på retrorunk. Sjuttiotalister som inte kan lämna sin barndom bakom sig och fetischerar populärkulturen de växte upp med. Filmens producent J J Abrams gjorde själv nostalgikramiga ”Super 8” (2011). Tv-serien ”Stranger things” var trendens klimax.
En underhållande idé och lite krystad nostalgi räcker bara så långt.
Visas på bio.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky, Threads och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.