Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Pål Jonson lär inte dominera den svenska valrörelsen. Sveriges försvarsminister har, mig veterligen, aldrig synts i kulturkriget. Han märks över huvud taget sällan i kampanjaktiviteterna.
Enda gången jag kan dra mig till minnes att ha sett honom under den här mandatperioden är när han tagit sig tid att möta och tala för ukrainska sjukvårdare från fronten, som via hjälporganisationen Repower kommit till Sverige för några dagars respit från blod, död och lidande.
Hans gärning lämnar däremot sina tysta spår. Sverige har inte bara under mandatperioden blivit medlem i Nato, utan hittat en aktiv och konstruktiv roll i detta samarbete. Vi nämns numera bland länder som Frankrike för våra spetskompetenser inom bland annat flygvapnet (Politico 2/5 2025), och ska nu även bistå Ukraina med Gripen-plan. Det nordiska försvarssamarbetet har på kort tid utvecklats och stärkts.
Vad som under socialdemokratisk ledning mer liknade en panikartad flykt in i Nato, med tanken att andra ska skydda oss, har därmed omvandlats till en roll där Sverige också stärker våra vänner i Norden och Europa. En politik grundad på insikten som formulerats av den här regeringens utrikespolitiska linje, att denna del av världen är viktigare för oss än andra delar och därför behöver prioriteras.
Försvarsministern och hans gärning är ett gott exempel på en underskattad del av politiken: Det kompetenta styret över områden som är och måste vara statliga.
Den här regeringen har verkligen inte gjort allt rätt och skjutit en mängd nödvändiga reformer på framtiden, som fri hyressättning och lättade byggregler. Men statens viktigaste områden, som försvaret, har varit i goda händer hos politiska företrädare som varit vuxna uppgiften.
Vi vill med vår röst kunna lämna makten över det genuint gemensamma i händerna på människor som utan större åthävor motsvarar vårt förtroende.
Jag inbillar mig att vi ändå är några väljare som sätter värde på sådant. Som mest blir irriterade av att pjåskas med tillfälliga dusörer för lånade pengar, eller förmanas av förbud och onödiga regler. Som inte vill ha politiker för nära inpå och mest känner avsmak för sandlådedebatter om vilken sida som är värst eller vem som började.
Vi vill tvärtom med vår röst kunna lämna makten över det genuint gemensamma i händerna på människor som utan större åthävor motsvarar vårt förtroende, för att sedan kunna gå vidare med våra liv.
Några av oss önskar att det faktiskt var Pål Jonson och andra av hans kaliber som fick dominera valrörelsen. De vuxna i rummet får hursomhelst gärna kliva fram.