Omkring den 24 augusti väntas Ambea publicera sin erbjudandehandling till aktieägarna i Humana, ett omsorgsföretag med 22 000 anställda. Senast den 30 september ska ägarna svara. Budets fasta del värderar aktierna till knappt tre miljarder kronor, och styrelsen rekommenderar ägarna att tacka ja. Men vad betalar man egentligen för när man köper ett omsorgsföretag? Frågan är inte bara finansiell utan filosofisk: var finns värdet i en verksamhet vars uppgift är att ta hand om människor?
När ett företag köper ett annat värderas först allt som kan räknas för sig: fastigheter, utrustning, avtal. Är priset högre bokförs skillnaden som goodwill: ett inarbetat namn, en samspelt personalstyrka, förväntningar på framtida intjäning.
Väsensskilda värden läggs i samma post. Hos Humana uppgick den vid årsskiftet till 4,47 miljarder kronor, nära hälften av koncernens samlade tillgångar och den största enskilda posten i balansräkningen. Humana är här ett exempel, inte en måltavla.
Bolagen följer regelverket; den blinda fläcken sitter i regelverket självt. Vad bär detta värde? Den som har haft en förälder på ett äldreboende kan ge ett konkret svar. Att samma undersköterska är kvar nästa år. Att personalen vet att pappa blir orolig framåt kvällen. Att den som svarar i telefonen känner igen ens namn. Sådant tar år att bygga upp och kan raseras på månader. En del av det värde en köpare räknar med vilar rimligen på denna kontinuitet, kunskap och tillit.
Men tillit är ingen egendom. Den ägs inte, den upprätthålls, av människor som stannar. Den kan inte överlåtas i ett avtal, bara fortsättas. Redovisningen skiljer ändå inte ut den delen, och därför vet ingen om det som bär värdet finns kvar efter ett ägarbyte.
Att ägarformen kan påverka detta har svensk forskning visat. Statsvetarna Broms, Dahlström och Nistotskaya vid Göteborgs universitet undersökte 2 639 äldreboenden 2012 till 2019 (Journal of Public Administration Research and Theory, 2024).
Boenden drivna av börsnoterade eller riskkapitalägda företag hade i genomsnitt lägre bemanning och lägre andel utbildad personal än idéburna och onoterade privata utförare. Mönstret höll när samma verksamheter följdes genom ägarbyten.
På en indikator gick mönstret åt andra hållet: de vinstdrivna hade oftare uppdaterade genomförandeplaner. En genomförandeplan lämnar ett kontrollerbart spår och går att kräva i avtal.
Att en äldre person möter samma undersköterska över tid gör det inte. Oliver Hart, ekonomipristagare 2016, har visat varför: ingen kommun kan skriva ner allt som gör god omsorg i ett avtal. När kostnader pressas skyddas det som går att kontrollera, medan annan kvalitet tunnas ut utan att något formellt krav bryts.
Här ligger också förklaringen till att vinstdebatten aldrig tar slut: den förs med ett mått som inte kan avgöra den. Vinsten visar hur stort ett överskott är, inte varifrån det kommer. Ett företag kan öka marginalen genom att arbeta bättre, eller genom att tära på den goodwill det har köpt. I bokslutet ser de två vägarna först likadana ut.
Trovärdiga mått ligger därför i seriösa ägares eget intresse: de skiljer värdeskapande från värdeuttag. Goodwillen prövas visserligen varje år. Men prövningen ställer en fråga om framtida intäkter, inte om det mänskliga underlaget. Ingen behöver visa att personalens erfarenhet, de boendes trygghet och de anhörigas tillit finns kvar. Det borde bekymra även Ambeas egna aktieägare: i en verksamhet vars viktigaste tillgång är människors kontinuitet är det exakt där värdet kan läcka.
Vid större ägarbyten i skattefinansierad omsorg bör därför bolaget före affären redovisa ett utgångsläge: bemanning, personalomsättning, anställningstid, utbildningsnivå och hur ofta de boende möter samma personer. Köparen bör förbinda sig till nivåer som går att kontrollera, inskrivna i kommunernas avtal, öppna för tillsyn och allmänhet. Det är villkor för att den äldre ska bemötas som en person, inte administreras som en belagd plats. Forskningen bör sedan pröva om måtten förutsäger både bättre omsorg och ett värde som består. Gör de inte det ska förslaget skrotas.
Humanas aktieägare väntas svara senast den 30 september. Det som värdet vilar på, människor som stannar och blir igenkända, borde redovisas innan dess.
Luis de Miranda, docent i bioetik vid Uppsala universitet