Efter att i åratal ha utsatts för toxiskt innehåll och AI-skräp bestämmer sig DN:s Vera von Otter för att lära Instagram vad hon egentligen vill se. Men är det ens möjligt? Och vem är det egentligen som tränar vem?
En ledig sommardag, när jag i vanlig ordning haft över fyra timmars skärmtid, bestämmer jag mig för att försöka ta kontroll över min algoritm på Instagram.
Bakgrunden till detta drastiska beslut är att mitt flöde den senaste tiden börjat likna tvångssyndromets pendel mellan ångest och försäkran, där varannan tanke får en att dö inombords och varannan bedyrar att allt är bra.
Så här kan det se ut: först ett klipp på en smal tjej som ger bantningstips, följt av ett ljuvt och varmt löfte om att det finns andra sätt att leva: in a world full of ozempic, embrace your curves! Det skapar en behovskedja som är svår att bryta – ena inlägget triggar, det andra lugnar.
Och så fortsätter det. Mitt flöde visar inga som helst tecken på att det skulle vara valår. Inte ens fotbolls-VM förmådde tränga igenom muren av botoxtips, hudvårdsinstruktioner, reklam och diverse AI-skräp. Om jag tänker efter finns alls inget som tyder på att jag är medborgare i ett samhälle.
Spontant känns det som ett redan förlorat lopp att förbättra den ström av innehåll som jag vaknar och somnar till, men eftersom jag inte har det i mig att överge vare sig smarta mobiler eller sociala medier tänkte jag åtminstone försöka. Kan det, om jag verkligen letar, finnas en annan, konstruktiv sida av Instagram som jag ännu inte fått syn på?
Bara någon timme in i experimentet har plattformen begripit vad jag håller på med och serverar ett inlägg med texten finding a needle in a haystack och ett klipp på en kille som verkligen har gömt en nål i en höstack som han nu letar efter. Himlavalvet vandrar bakom honom i snabbspolning, det är dag, sedan skymning, sedan natt, och till sist hittar han nålen bland stråna. Alltsammans sker under parollen #freewillmaxxing.
Några dagar före mitt beslut har jag läst i både Aftonbladet och Resumé att det tar omkring 20 minuter för två nyskapade Tiktokkonton att fyllas med politiskt innehåll, för att sedan muteras långt högerut. Och med långt högerut menar jag klipp på en stekpanna med bacon och texten ”Happy ramadan”.
Liknande tester kring ätstörningsinnehåll, utförda av SVT, Femina, Upsala Nya Tidning och internationella medier har visat enhetliga resultat: på bara några minuter leds en fiktiv 13-årings konto in i skinnytoks labyrintiska gångar.
För egen del har skrollandet skänkt även lyckliga stunder, och när författaren Tone Schunnesson skällde ut poddkollegan och kulturchefen Karin Pettersson för att vara optimeringsbesatt sedan hon försökt minska sin skärmtid (”Café Bambino”, 14/2 2024) fick jag vatten på min kvarn. Kunde jag rent av betrakta mitt doomskrollande som en protest mot effektiviseringssamhället, ett symptom på vår kollektiva längtan efter att slösa tid? Det kändes plötsligt helt rätt – ja, produktivt! – att skrolla vidare.
Men nu har det alltså gått för långt. Utöver att jag tydligen inte härbärgerar mer motståndskraft än en fiktiv 13-årig flicka så har jag även börjat märka av en tätnande hjärndimma och stora problem med att tänka normallånga tankar.
Jag antar att det krävs en tydlig plan om man ska lyckas stöpa om sin algoritm. Man behöver ställa sig frågan: Vad är det för flöde jag vill ha? I det här skedet känns möjligheterna oändliga. Jag börjar fantisera om andras flöden, mina killkompisars, och folk jag inte känner. Den här sunda människan mittemot mig på tunnelbanan, vad får hon upp för reels? Jag läser en DN-intervju med Lotta Lundgren och inbillar mig att hennes Instagramgalleri är som hennes trädgård, med färggranna blommor och frodiga växter och hon kan namnet på alla.
Det verkar ouppnåeligt, för så fort jag slarvar och låter mig själv stanna till vid ett botoxklipp är jag tillbaka på ruta ett. Alex Schulman sätter ord på fenomenet i sin podd (31/7). Sedan han låtit blicken vila vid ett enda klipp på den undersköna skådespelerskan Margot Robbie tumlar han numera runt i en oändlig Margot Robbie-tratt.
För mig är det killen och höstacken som sätter avtryck, det slår upp portarna för en hel genre med innehåll som tydligt positionerar sig i opposition mot sociala mediers snabba tempo. Här finns till exempel en man som ska sparka på en sten tills den eroderats till en kula, också med hashtagen #freewillmaxxing: ”Dag 72 av att kicka en sten tills…”
Det är roligt och får mig att känna något inför mänskligheten som jag (endast med tvekan) skulle kalla kärlek. Men mest av allt är det ledsamt att det här är ”motståndet”, och att det tar sig så dumma uttryck. Tränger man djupare ner i den här genren finns de som förespråkar att lämna samhället och leva off-grid, i småhus – bara det att samtliga verkar försörja sig på sociala medier.
Här vill jag inte heller vara, och för att backa söker jag mig till innehåll som kretsar kring att förbättra sin algoritm. Det får mig att störta ned i ett nytt, märkligt hål där de flesta har en sådan här ton: ”Titta på den här regnskogen två till tre gånger för att nollställa din algoritm. Du kan tacka mig senare.” Ett tumsvep senare säger en amerikansk tacokedja åt mig att fixa min koncentrationsförmåga genom att bevittna hur de blandar spicy ranchsås i en minut (jag lyder). En och annan livscoach dyker också upp i flödet, med det förmätna rådet att ”aktivera mitt parasympatiska nervsystem” genom att andas i en minut. Jackpot, tänker jag, det här kan vara min räddning.
Problemet är att jag inte kommer vidare, utan fortsätter gå i samma cirklar, om än med mindre laddat (läs: tråkigare) innehåll.
Jag började det här experimentet för att stöpa om min algoritm, men en vecka senare har Instagram lyckats göra också den strävan till en del av flödet. Det är skrollandets modell: det är lätt att få för sig att man rör sig på framåt på en linje, tillryggalägger filmsnutt efter filmsnutt mot ett slutgiltigt mål, men i själva verket tar det aldrig slut, det var länge sedan något tog slut.
Läs fler texter av Vera von Otter.