Det hebreiska uttrycket för judisk gästfrihet är hakhnasat orechim, ”att föra in gäster”. Elsa Rybäck var nu inte judinna, men jag har nog aldrig mött en icke-judisk person i Sverige som bättre passade in på den hebreiska beteckningen än Elsa Rybäck. Hon var en mästare i ”att föra in gäster”.
Traditionellt bjöd hon och hennes man Erik vännerna på månadssoppa under vinterhalvåret i Lund och under sommarmånaderna i Bjärred. Däremellan anordnade Elsa regelmässigt återkommande kaffekalas i sommarhuset i Bjärred, det jag till form och färg brukade kalla Carl Larsson-huset. Elsas läckra bakverk ville ingen missa. Vid dessa tillfällen fick gästerna ta del av Elsas botaniska intresse. Blomsterprakt och en gräsmatta så jämn och välklippt att man fick intrycket av att den var klippt med nagelsax.
Elsa Rybäcks bortgång kom som en total överraskning. För om det var någon man trodde skulle bli 100 år, så var det Elsa. Hennes fysiska spänst var nämligen långt upp i åren av nästan osannolik natur. Den så kallade tjejvasan avfärdade hon med orden: ”Det var ingenting.” Och så sent som för ett år sedan, den 2 september 2025, besteg hon berget ”Getryggen” nära Storulvån.
Från tidiga våren, hela sommaren och långt in på hösten, kunde Elsa ses promenera från sommarhuset till morgondopp på Långa bryggan i Bjärred. Man kunde på långt håll se att det var just Elsa som kom. Hennes gångstil var professionell och väckte varje iakttagares beundran.
Hennes hjälpsamhet visste inga gränser. Under många år kom Elsa och Erik med häcksax och räfsa för att klippa vår häck mot Södra Västkustvägen.
Elsa var utbildad sjuksköterska och praktisk som få. Klättrade på taket till sommarhuset, målade och reparerade. Hon tycktes stå i förbund med högre makter. Ty trots höjdskräck klättrade hon på löst förankrade stegar (t.o.m.stegar ställda på stolar).
Elsa Rybäck var en förunderlig människa. Det blir tomt efter henne.
Bengt Knutsson, bekant med Elsa sedan 1991.