Det går bra för Stockholm. EU-kommissionen rankar vår huvudstad som Europas mest innovativa region. Forbes beskriver Stockholm som en av världens hetaste startupmiljöer. The Economist har pekat ut Stockholm som Europas Capital of Capital.
Det är glädjande men också förpliktigande för dem som kandiderar för att representera Stockholm i någon av våra politiskt beslutande församlingar. Styrkepositionen bygger på att människor vill och kan flytta hit, studera, arbeta, starta företag och investera här och på att de företag som skapas här också kan växa och stanna kvar. Men när bostadsbrist, haltande infrastruktur, ogenomtänkta välfärdsbeslut och svagare offentliga finanser bromsar den hotas det som gjort staden framgångsrik.
Därför spelar Stockholms politiska ledarskap stor roll. De som väljs på lokal, regional eller nationell nivå som företrädare för Stockholm har ansvar för landets starkaste tillväxtmotor och en region vars utveckling påverkar hela Sverige.
Tyvärr ser vi inte alltid att uppdraget tas på det allvar som krävs. Alltför ofta möts kritik mot brister i Stockholm med att det är någon annans ansvar. Kommunala och regionala politiker pekar på staten eller nationella regelverk. Riksdagsledamöter hänvisar till partilinjer eller budgetprocesser.
Visst, mycket av det som avgör Stockholms framtid beslutas nationellt. Men det duger inte som ursäkt för passivitet. Ju mer Stockholm påverkas av nationella beslut, desto viktigare blir det att stadens egna företrädare agerar samlat och envist i problemformulering och alliansbyggande över parti- och nivågränser.
Det gäller inte minst Stockholmsbänken i riksdagen. Den som väljs av stockholmarna och sitter på ett Stockholmsmandat behöver också se det som sin uppgift att utveckla huvudstaden, och inte främst se riksdagsplatsen som en språngbräda till nästa nationella uppdrag.
Andra delar av Sverige har förstått detta. Varken Öresundsbron eller Norrbotniabanan hade blivit verklighet utan långsiktigt och prestigelöst samarbete mellan politiker över blockgränser och på olika nivåer. Stockholm behöver samma anda.
Den andan behövs inom bostadspolitiken. Stockholm kan inte vara en plats där människor tvingas tacka nej till jobb eller utbildning för att de inte hittar någonstans att bo. Här måste Stockholms politiker vara tydligare med den nationella bostadspolitikens brister, exempelvis den orättfärdiga hyresregleringen, men också använda den makt som finns lokalt: mindre byråkrati och flaskhalsar, fler färdiga detaljplaner, mer aktiv markpolitik och snabbare väg från idé till färdiga bostäder.
Samma sak gäller infrastrukturen. Stockholm är inte längre bara innerstad, förorter och kranskommuner. Den verkliga arbetsmarknaden är långt större. Uppsala, Västerås, Eskilstuna, Örebro, Gävle, Norrköping och Linköping borde vara delar av samma ekonomiska motor. För det krävs satsningar på Stockholms infrastruktur. Det innebär exempelvis att färdigställa ringleden runt Stockholm. Här har faktiskt rikspolitiken gjort mer än lokalpolitiken för att förverkliga den relativt basala önskan.
Även klimat- och miljöpolitiken måste kopplas till detta större uppdrag. Stockholm ska minska utsläppen, men miljöpolitik får inte reduceras till symbolpolitik med begränsad nytta, exempelvis genom miljözon klass 3. En mer differentierad trängselskatt, där elbilar och övriga fordon behandlas olika, vore ett mer konstruktivt sätt att styra mot lägre utsläpp.
Också välfärden kräver mindre ideologisk låsning. I Region Stockholm väntas antalet personer över 80 år fördubblas fram till 2032, samtidigt som vårdbehoven ökar. Då behövs mer kapacitet och fler fungerande vårdformer – inte färre, vilket blivit fallet under den gångna mandatperioden. Privata vårdgivare bidrar i dag med tillgänglighet och kompetens som inte kan ersättas över en natt. Samma princip gäller skolan: både kommunala och fristående skolor av hög kvalitet behövs i en kunskapsstad.
Till detta kommer stadens ekonomi: där går det inte att skylla på någon annan eftersom makten i hög grad ligger i de lokala politikernas egna händer. De senaste mandatperioderna har skuldsättningen skenat. Skuldsättning är vanligtvis liktydigt med framtida skattehöjningar och på sikt sämre välfärd.
Stockholm har haft medvind länge. Men medvind är inte en strategi. Den verkliga frågan är om stadens företrädare klarar att lösa de problem som hotar framgången. Stockholms ledarposition behöver förtjänas, försvaras och utvecklas. Det börjar med politiker som sätter Stockholm först.
Daniella Waldfogel, vd Stockholms Handelskammare
Staffan Salén, ordförande Stockholms Handelskammare och vd Salénia