Netflix har gjort en tv-serie om Trustorhärvan och jag sitter och förargar mig över alla mina missade möjligheter. Inte för miljonkuppen. Jag har tyvärr aldrig haft chansen att missa möjligheten att svindla mig till några hundra miljoner. Men jag är beredd att utsätta mig för risken bara för att visa min goda moral.
Nej, min grämelse är gammal och överspelad och handlar snarare om min heder som yrkesman på en tidningsredaktion.
Jag var en gång mannen som missade en intervju med en av Trustormännen.
Han fanns där, vänligen redo att besvara alla mina frågor, och jag trasslade till det.
Det är tyvärr ingen engångsföreteelse.
”Kan jag ringa upp dig om tre och en halv minut?”
Under mina trettio år på Göteborgs-Posten och andra tidningar har jag haft en sällsam otur med nyheter. De har kommit flygande som stekta gråsparvar men jag har hållit truten (jag håller med om att det är en olyckligt vald metafor, med både sparvar och trutar, men det kan inte hjälpas).
År 2004 råkade jag till exempel besöka ett midsommarfirande på södra Manhattan. Arrangören hade förutskickat en ”svensk midsommarfest”. Kalaset sponsrades av kända svenska företag. I dörren stod en naken kvinna med brösten målade i svenska flaggans färger. Det var gyttjebrottning och vodka. Några år senare grävde Expressen fram vittnesmål från midsommarfesten. Det var att vackert stycke grävande journalistik om en stor skandal bland alla välartade bankmän i New York och deras aupairflickor. Jag vill minnas att någon fick avgå. Jag läste artiklarna och funderade på om jag kanske borde ha skrivit något tre år tidigare.
Och en gång satt jag på en lunchrestaurang på Smedjegatan i Göteborg.
Vid ett fönsterbord syntes två kommunpolitiker. De företrädde olika block. Jag betraktade dem med välvilja. Det kändes trevligt att veta att Göteborg var en stad där skiljaktigheterna trots allt inte var värre än att politiska motståndare kunde kvista iväg och äta falukorv och potatismos.
Några veckor senare meddelades under visst buller att den ena av politikerna bytte sida. Det var en stor göteborgsk nyhet. Jag hade missat den. Jag hade bara tyckt att det var trevligt att de åt korv.
Jag har missat roliga krumelurnyheter om ekivoka snöfigurer. Jag har missat insideraffärer. Jag har missat fartygsolyckor.
Jag har rentav missat ett statsmannamord. Det var den 4 november 1995. Jag var utrikesredaktör. Eftersom inget hände i världen gick jag till Åkareplatsen och köpte en ostburgare. Jag åt ostburgaren i lugn och ro. Det var så fridfullt i månskenet på Åkareplatsen. Det var före mobiltelefonens tid. Inte kunde jag veta att tjugo kolleger letade efter mig eftersom Israels premiärminister Yitzhak Rabin hade skjutits i Tel Aviv.
Och det var alltså en kväll för några decennier sedan då jag redigerade Göteborgs-Postens ekonomisidor.
Jag vill minnas att det var en fredagskväll. Sidorna till andraupplagan skulle skickas klockan 22.30. Fem minuter före deadline satt jag med fyra öppna sidor. Det var på den gamla goda tiden: det var fyra broadsheetsidor, stora som badlakan.
Då ringde det på ekonomiredaktionens fasta telefon. Det var en telefon som nästan aldrig användes. Den stod under en vit plastkåpa halvt skymd av en grön ringpärm med telefonnummer till medarbetare i Ougadougou och Tegucigalpa.
Jag svarade i telefon. I andra ändan sa en röst:
– Det är Thomas Jisander. Jag är beredd att göra en intervju.
Thomas Jisander var vid denna tidpunkt den mest efterfrågade personen i Medie-Sverige. Han hade frikänts i hovrätten. Alla hade förstått att hans kusin Posener hade försvunnit till en lägenhet med neddragna jalusier i Rio de Janeiro, Paris eller Bagdad. Han var ute ur spelet. Men Jisander – hade det antytts – borde vara talbar. Om man bara finge en intervju med honom.
Mannen som i telefon sa att han var Thomas Jisander sa:
– Fråga mig vad du vill.
Jag tittade på de fyra ännu inte färdigredigerade ekonomisidorna. Klockan var 22.27.
Jag sa:
– Kan jag ringa upp dig om tre och en halv minut?
– Inga problem, svarade mannen som sa att han var Thomas Jisander.
En försigkommen nyhetsjägare skulle naturligtvis ha viftat till nån redaktör över skrivbordslandskapet och i mungipan bett någon annan att skicka iväg fyra ekonomisidor med felstavade rubriker och ofärdiga faktarutor till intet ont anande prenumeranter i Lilla Edet och Lerum. En riktig nyhetsjägare skulle ha intervjuat mannen som sa att han var Thomas Jisander. Men jag lade på luren, polerade några notisrubriker, skickade sidorna och satte mig sedan med penna och papper och slog telefonnumret.
Det var ingen som svarade.
I den rapport som ekonomiredaktören måste sammanställa efter varje arbetspass skrev jag:
Inget avvikande.
För några månader sedan träffade jag en grupp journaliststudenter som frågade varför jag är redaktör för GP Historia.
Jag misstänker att det finns ett besvärande svar på den frågan. En del människor arbetar där de gör mest nytta. Andra arbetar där de gör minst skada. Förresten vet jag inte riktigt vad jag skulle ha ställt för frågor till Jisander. Det är ju så ohövligt att prata om pengar.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.