”Nej! Det räcker!”
En riktigt trött farsa med skorrande r ryter åt sitt barn när vi passerar varandra på Gustav Adolfs torg. Det är Malmöfestivalens fjärde dag och barnet har precis bönat om en ballong. Men det är nej. Det är: det räcker nu. Jag fantiserar om vad som kan ha föranlett en så tråkigt ton, stackars unge som frågade så snällt.
Ska min 6-årige son få en ballong? Jag vill göra honom glad idag. Vi ska ha en bra dag. Kanske skulle han minnas den för resten av livet om han fick en. Vi ser dem. De reser sig som ett stort blänkande moln mot himlen. Det finns Blixten McQueen. Det finns en grön traktor. Jag ser hur han vänder huvudet upptåt. Tänk att få säga: vilken vill du ha? Så enkelt.
Men ska man ge sitt barn allt? Det kommer bli jobbigt att släpa runt på den där ballongen sen. Undrar vad de kostar? Om han skulle höra mig fråga, då måste jag köpa en. Själv säger han ingenting. Vi passerar, jag har ännu inte bestämt mig. Blir han bortskämd om han får en? Är jag snål om han inte får en?
Denna skitsak håller på att anta för stora proportioner.
Vi går förbi churros, munkar, sockervadd, godisremmar, glassar. Det finns så mycket fika här, säger han. Ja, det gör det.
Istället åker vi karuseller, det är därför vi är här. Han har inte gjort det förut och tror att han bara ska få välja en. Jag känner mig extra bjussig och snäll, så han får åka flera. Nu har vi roligt!
Mittemot är chokladhjulet. Det måste han ju få spela på! Sådant fick aldrig jag. Och idag ska vi ha roligt! Han som alltid vinner på lotterier. Eller, ja. Den enda gång han någonsin köpt en lott vann han högsta vinsten. Men vänta, vill vi ens ha så där mycket choklad? Och vilket evinnerligt tjat det skulle bli där hemma, tänker jag, och känner mig samtidigt som en fruktansvärt torr och tråkig mamma. Ska vi ändå …?
Men Anna, herregud, hur kan du tro att han skulle vinna? Man vinner inte på lotterier. Fast eftersom hans enda erfarenhet är att vinna, skulle han bli gruvligt besviken om han inte gjorde det. Ska jag betala för en gigantisk besvikelse? Han skulle garanterat ställa till med en scen. Nej. Nej. Nej. Han får absolut inte spela på något chokladhjul.
Vi går vidare. På Barnlandet visar en student från LTH kemiska experiment. Tältet är fullt av ungar som äter glass, slickar på spektakulära klubbor. Bredvid står en glassvagn som säljer italiensk hantverksglass. Jag ser att han ser den. Nu kommer den, frågan jag väntat på. Och det ser verkligen mycket gott ut. Kvalitet! Dyrt? Ja. Men är det inte mysigt att äta något under showen? Fast kommer det inte att bli hemskt kladdigt?
Eh, du får något sen, säger jag.
Vi skyndar hemåt. Nu har vi bråttom. Ska jag ta den korta vägen hem, eller en omväg tillbaka till stånden? Minns han vad jag lovat? Jag tvekar. Känner honom, han kommer att minnas. Jag skulle ju göra honom glad idag. Vi måste ha något! För någon sorts festivalstämning ska han väl ändå få känna.
Churros, munkar, sockervadd, godisremmar, glassar. Vi ska ta bussen, vi går till remmarna. Passerar ballongerna, igen. Skjuter den frågan på framtiden, kanske kan vi gå hit igen, en annan dag.
Han får en rem. Jag intalar mig att det är lagom. Han verkar nöjd, och jag blir glad. Nu får han något gott, något riktigt festivalaktigt.
När vi kommer hem och remmen är slut säger han att han faktiskt hellre hade velat ha en glass. Jag försöker mota bort känslan av att jag är en glädjelös, sträng och snål mamma med tanken att det nog mest är ett sofistikerat försök att få mig att gå till frysen. Men det går sådär.