← Alla nyheter

Svenska Dagbladet · 2 tim sedan Senaste

Akademin får aldrig bli ett frälse

Fria samhällens styrka ligger bland annat i att ingen är upphöjd ovan kritik.

Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.

Sociologiprofessorn Jason Arday fick nyligen avsluta sin kometkarriär vid det ansedda brittiska Cambridgeuniversitetet. Det är en fascinerande historia.

Allt vad Arday hävdar sig ha åstadkommit tycks vid närmare granskning vara rena luftslott. Till exempel plagiat i doktorsavhandlingen och påhittade publikationer.

Men det bleknar i jämförelse med hans till synes uppdiktade berättelser om att han haft världens svåraste uppväxt, varit hotad av både knivmän och grishuvuden, men ändå sprungit 30 maratonlopp på 35 dagar, varav nio med brutet ben, för att samla in miljontals pund till välgörenhet.

Jason Ardays uppgång och fall är på många sätt en historia om allt som är fel med vår samtid.

Vad som var tänkt som ett skydd för utsatta har blivit vapen i händerna på de uppsatta.

Ta bara detta att den brittiska polisen ryckte ut för att utreda journalisten Jack Grove när han började ställa fullt legitima frågor om Ardays plagiat. I stället för att kunna gå vidare med sin undersökning fick Grove svara på fabricerade anklagelser från Ardays jurister om att han skulle ha rasistiska motiv och ägna sig åt ”trakasserier”. Det visar hur lagar mot hat, förtal och diskriminering har perverterats i Storbritannien. Vad som var tänkt som ett skydd för utsatta har blivit vapen i händerna på de uppsatta.

Även Cambridgeuniversitetet avfärdade länge kritiken mot Ardays plagiat och påhitt som en ”illasinnad kampanj”. Man bemötte alltså saklig kritik med att ifrågasätta kritikernas motiv; ett så kallat ad hominem-argument, vilket är en av akademins kardinalsynder.

Agerandet är graverande för en lärdomsinstitution. Att en charlatan alls kunnat befordras till en prestigefull post är illa nog. Men ännu värre är att granskning och kritik därefter inte bemöts, utan smutskastas och polisanmäls.

Detta sker efter att vi i modern tid har Macchiariniaffären i Sverige, där en fuskande forskare tilläts bedriva dödliga experiment på människor, och läkaren Andrew Wakefields ogrundade varning för att vacciner skulle ge autism. Båda bluffarna avslöjades av journalister, i Karolinska Institutets fall sedan akademins egna institutioner både fallerat och undertryckt intern kritik. Sådana fall visar att granskning utifrån är bokstavligen livsviktig för akademins och forskningens kvalitet.

Prestigeuniversitet har i växande utsträckning blivit just vad namnet antyder – institutioner besatta av sitt anseende.

Som ledningen för Cambridge visat med sitt agerande i fallet Arday har dock prestigeuniversitet i växande utsträckning blivit just vad namnet antyder – institutioner besatta av sitt anseende. De är lika upptagna med att polera på sin yta som modeintresserade influerare, och lika lättkränkta som valfritt rasistiskt nättroll om någon skulle få för sig att ifrågasätta dem.

Affären Jason Arday är en påminnelse om att akademin aldrig kan och får tillåtas att bli ett frälse.

Framför allt för att kvaliteten på forskning och undervisning då riskerar att gå förlorad. Är det något den intellektuella historien lär oss är det att också de mest pålästa, bildade och välvilliga bland oss kan missta sig. En av de saker som gör fria samhällen överlägsna är just friheten att påpeka när också upphöjda människor har fel. Eller, som i det här fallet, fifflat med sitt cv och förbättrat sin bakgrundshistoria, fast han samtidigt kan visa upp alla de ”rätta” åsikterna.

Men också för att det gör akademin och akademiker till något de inte är, en överhet bortom ifrågasättande. Det finns en uppfattning, som bland annat uppdagades i en nylig radioutfrågning av statsminister Ulf Kristersson, att experter från akademin inte får kritiseras eller överprövas när de sagt sitt, inte ens om det rör politiska slutsatser.

Sådana experter börjar inte sällan tro att de på basis av sin sakkunskap är skickade att fatta tvingande beslut över våra liv. Därmed börjar de uppträda mindre som värdefulla kunskapskällor och mer som en överhet. Det kan inte uteslutas att det var denna känsla av upphöjdhet som fick Jason Arday att skicka polisen på sina granskare, snarare än att svara på deras frågor.

Läs hela artikeln hos Svenska Dagbladet →

Metodai Nyheter är en nyhetsaggregator. Hela artikeln finns hos källan. Upphovsrätten tillhör respektive medium.