Det är några veckor kvar till valet. Debatten om politikens innehåll hårdnar. Men en avgörande fråga diskuteras mindre: hur väljarnas vilja ska förvandlas till politik.
Dessvärre är processen att skriva nya lagar och utveckla statliga åtgärder ofta långsam och ibland blir förändringarna inte av. Det här är ett problem. Staten måste ha förmåga att snabbt reagera på nya samhällsproblem och det är viktigt att väljarna ser att valet får betydelse.
Det finns oroande tecken på att staten alltför ofta är senfärdig och ineffektiv. Sådana exempel gav socialarbetaren Bettan Byvald i sitt sommarprogram i P1.
Byvald, som har fyrtio års erfarenhet av socialt arbete i Angered, berättar att hon och hennes kollegor i socialtjänsten stött på växande samhällsproblem i ett tidigt skede. Hon nämner den grova gängkriminaliteten och återvändarna från den så kallade Islamiska staten, IS.
När hon sökte stöd för att möta problemen visade det sig att strategier och lagstiftning saknades och att problemen föll mellan myndigheternas stolar. När staten väl reagerade med strategier och nya lagar var det för sent: gängkriminaliteten hade fått grepp om samhället, återvändarna fanns redan i landet.
En orsak till långsamheten är sättet vi i Sverige använder för att ta fram politik och lagförslag. Den vanliga gången är att regeringen skriver direktiv till en utredning och anställer en utredare som får mellan ett och tre år på sig att ta fram förslag.
Utredningsprocessens tempo präglar de fyraåriga mandatperioderna. Det första året skrivs direktiven. År två och tre arbetar utredningarna. Vid mandatperiodens slut är det förhoppningsvis dags att skörda resultatet.
Utredningen arbetar självständigt och presenterar sedan en lunta på hundratals sidor. Ibland går regeringen vidare med förslagen, men varje år hamnar många utredningsbetänkanden i pappersåtervinningen.
För ministrarna skapar den här ordningen nervositet. Regeringen är beroende av att utredningarna tar fram användbara förslag. Det är inte ovanligt att utredaren missuppfattar syftet eller motsätter sig det regeringen vill åstadkomma. I andra fall håller inte förslagen juridiskt när de väl granskas av departementets jurister. Om det går fel saknas tid att göra om processen innan det är dags för val.
Redan 1998 analyserade Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi hur väl utredningsväsendet fungerar. Gruppen fann att det var vanligt att vissa politikområden utreddes gång på gång. Uppenbarligen blev inte regeringen nöjd, utan lät utreda samma fråga flera gånger. En analys som Regeringskansliet utförde av tjugo utredningar 2003 fann att en tredjedel av förslagen som togs fram varken blev skarpa lagförslag eller politiska initiativ. Det är ett väldigt slöseri.
Vi skulle behöva reformera den här dysfunktionella ordningen. Att låta mer av arbetet ske inne på departementet kan göra processen både snabbare och effektivare. Det blir enklare för den politiska ledningen att styra processen så att förslagen som tas fram verkligen motsvarar regeringens politiska inriktning. Samtidigt kan departementets jurister vara med i processen från start.
Förvisso finns ibland behov av den traditionella självständiga utredningen. Granskningar som Estonia- och Coronakommissionen är exempel på det. Parlamentariskt sammansatta grundlagsutredningar är ett annat. Men när det gäller utredningar som syftar till att förverkliga en politisk reform eller att införliva ett EU-direktiv i svensk lag är en fristående utredning ett otympligt sätt att ta fram underlag.
En invändning mot förslag om snabbare interna utredningar är att det skulle strida mot grundlagen. Men det är en missuppfattning. Det som skyddas i konstitutionen är principen att regeringen i en remissrunda ska inhämta synpunkter från myndigheter, kommuner och civilsamhället. I många fall ska även Lagrådet höras. Hur förslagen arbetas fram är inte reglerat.
Andra kritiker hävdar att självständiga utredningar fyller en viktig demokratisk funktion och att långsamheten är en poäng i sig. Akademikernas fackliga centralorganisation Saco bedriver till exempel kampanjen Slow politics som argumenterar för detta. Men långsamhet är inget demokrativärde och en enskild utredare har inget eget demokratiskt mandat. Det viktiga för folkstyret är att en regering effektivt kan bedriva den politik som väljarna har röstat för.
Oavsett vilken regering som tillträder efter höstens val förtjänar frågorna om statens effektivitet att lyftas. Hittills är det på högerkanten som behovet av snabbare lagstiftningsprocesser och en kapabel stat har artikulerats. Både Ebba Busch (KD) och Jimmie Åkesson (SD) har gjort utspel i frågan.
Men att regeringen effektivt kan styra riket borde inte vara en partiskiljande fråga. Om väljarnas beslut i val ska få verklig betydelse måste staten också ha förmåga att omsätta dem i faktisk politik.
Om skribenten
Joel Stade sitter i redaktionen för den socialdemokratiska idétidskriften Tiden och är förtroendevald i Svenska kyrkan.