Jag har nästan tio år av riklig mens och en rad andra gynekologiska problem bakom mig – allt går att läsa i mina journaler. Förutom möjligtvis från den period då jag fick lägga tiotusen kronor på privat vård, eftersom Västra Götalandsregionen inte höll vårdgarantin, utan bedömde det som rimligt att jag skulle gå i mer än tre månader och fortsätta blöda.
Jag har legat svimfärdig på badrumsgolvet.
Jag har blött igenom dubbla skydd på ett tågsäte.
Jag får gå in på jobbtoan varje timme för att byta dubbla skydd.
Jag har haft kraftig anemi, med tömda järndepåer.
Men inte förrän nu har jag kallat det för störtblödning. Nu är det värre än någonsin. Efter 14 dagar skriver jag en egenremiss till gyn. Jag är yr och matt och blöder fortfarande kraftigt.
Nästan ytterligare två veckor senare får jag svar med posten: ”kontakta vårdcentralen för en första bedömning”. Svaret är daterat några dagar efter att min egenremiss kom in, men har inte gått att läsa digitalt.
Nu har det alltså gått nästan en månad sedan de kraftiga blödningarna började. Som tur är har jag lyckats hitta en gammal medicinförpackning och kan stoppa dem tillfälligt. Men det var efter kontakten med gyn och tabletterna är snart slut.
Är det här ett värdigt kvinnoliv i ett land som brukar kallas ett av de mest jämställda i världen? Jag har arbetat och betalat skatt i 25 år. Jag har fött och uppfostrat två barn i ett land med minskande barnkullar. Efter rutinkontrollerna som följde på förlossningarna verkar min kropp anses ha gjort sitt jobb. Det saknas omsorg om den, om jag inte specifikt tjatar och ber.
Jag ber sällan om samhällets hjälp. Som många kvinnor undviker jag gynundersökningar om det inte känns som att det är absolut nödvändigt.
Nu har jag till sist bett om hjälp. Jag har erfarenhet av mitt tillstånd och vet ganska väl vilka undersökningar eller ingrepp som kommer att krävas, men det kanske jag uttryckt alltför tydligt? Var det högmodigt av en kvinna att göra? Borde jag ha låtsats vara okunnig?
Jag ska kontakta vårdcentralen. Det ska bli intressant att se om jag får en tid där och om de då har möjlighet att mäta livmoderslemhinnan, kolla efter cystor och knipsa bort eventuella polyper.
Kanske skriver läkaren rentav en remiss till gyn? Som då ska göra en ny bedömning av den och se om de finns en tid då de kan ta emot mig.
Annars får jag väl lägga mig på kvinnosophögen och förblöda.
Brevet från gynmottagningen börjar med maskulin-formen ”Bäste…”, följt av mitt namn. Jag kan inte låta bli att tolka det som en sorts bekräftelse för hur samhället och vården – tydligen till och med kvinnosjukvården – utgår från mannen som norm.
Yr och utmattad