INSÄNDARE. Trots möjligheter att öva praktisk beredskap fortsätter vi i Sverige att öva kriser i konferensrum med post-it-lappar. Ska vi bli bättre på beredskap måste vi våga gå ut i verkligheten, skriver Leif Ekman.
Vi säger att vi behöver bli bättre på beredskap. Vi gör övningar, scenarier och rollspel där någon får låtsas vara skadad, en förvirrad och en tredje får låtsas vara myndighet. Det är fint, ordnat och förutsägbart. Men det är på låtsas.
Samtidigt, varje sommar, byggs runt om i landet riktiga samhällen upp på några dagar. Sweden rock i Sölvesborg, Way out west i Göteborg och Storsjöyran i Östersund är exempel på små städer som poppar upp upp med vatten, avlopp, elnät, sjukvård, matförsörjning, avfallssystem, transporter och tiotusentals besökare.
Det är en dröm för alla som vill förstå logistik, sociologi, krisberedskap och mänskligt beteende. Men vad gör vi? Vi tittar på festivalerna som nöjen – och fortsätter öva kriser i konferensrum med post-it-lappar.
Danmark använder festivalen i Roskilde som ett levande laboratorium där forskare, myndigheter och arrangörer studerar verkliga flöden, verkliga människor och verkliga problem.
Festivalerna är inte bara kultur. De är temporära kommuner, perfekta för att förstå hur ett samhälle fungerar när det byggs, belastas och avvecklas i rekordfart.
Ska vi bli bättre på beredskap måste vi våga gå ut i verkligheten. Den står redan där – med gummistövlar, tält och ett fungerande elnät.
Mer om insändare: Så skriver du på insändare och svar
Fler insändare: dn.se/insandare