Den svåra olyckan skedde en sommarkväll i början på juli, när Mathilda Mickelsson och hennes vän var på väg till en födelsedagsfest i Vattrång. Vännen tappade kontrollen över fyrhjulingen och när Mathilda vaknade upp satt hon fast i en gren.
Hon kände snabbt att skadorna var allvarliga.
– Jag kände på benen och de var som två stumma klumpar, säger Mathilda.
Hon såg sin vän ligga några meter ifrån henne.
– Jag ropade på honom, men han svarade inte, säger Mathilda.
Hon försökte sträcka sig efter telefonen i väskan en bit bort, men nådde den inte. Hon satt fast och kunde inte röra nedre delen av kroppen.
– Jag minns hur jag tänkte att jag hoppas att ingen hittar oss så att jag också dör, jag förstod ju att han inte levde.
Sedan förlorade hon medvetandet på nytt.
Drygt en timme efter olyckan hörde hon en annan fyrhjuling närma sig. Det var deras gemensamma kompis, som varit på festen och börjat bli orolig när de aldrig dök upp.
Tre ambulanser anlände snart till platsen. Mathilda fördes till Hudiksvalls sjukhus, för att därifrån flygas med helikopter till Karolinska i Stockholm.
Kompisens liv var bortom räddning.
Legat på sjukhus i över en månad
Den här sommarkvällen var Mathilda hemma på besök hos sin mamma i Vattrång i Nordanstig kommun utanför Hudiksvall där hon är uppvuxen.
Till vardags bor hon i Stockholm och lever ett aktivt liv med jobb som inköpschef och med hästar som stort intresse. Men nu har allt drastiskt förändrats.
I över en månad har Mathilda legat inlagd på Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm. Mathilda är förlamad från bröstet och nedåt och läkarna vet ännu inte om hon kommer att vara rullstolsburen resten av livet, eller om rehabilitering kan hjälpa henne att få tillbaka funktionen i benen.
På sikt väntar hemgång, men först försöker hon sälja sin lägenhet för att i stället hitta en som är rullstolsanpassad.
”Har kvar min personlighet”
Hon har ännu inte fullt ut landat i det som hänt och får stöd av psykolog på sjukhuset. Samtidigt försöker hon förhålla sig till hur livet har förändrats.
– Så småningom kommer ju verkligheten till mig. Att jag troligen kommer att sitta i rullstol i resten av mitt liv och inte kommer kunna göra saker på samma sätt som jag gjort tidigare, och det kommer bli en jättetuff kamp.
Samtidigt känner hon tacksamhet över att ha överlevt.
– Jag är fortfarande mitt gamla jag i huvudet, jag har kvar min personlighet och mina armar fungerar som de ska, det är jag jättetacksam för.
Mathildas häst tar hennes tvillingsyster tillfälligt hand om. Hon drömmer om att längre fram kunna sitta på hästryggen igen. Hennes största mål är att så småningom kunna återvända till jobbet som inköpschef på heltid.
– Det är så viktigt för mig att ha det sociala och de bitarna som jag hade innan, jag längtar tillbaka till jobbet, kollegerna och vännerna, säger Mathilda.
Att hennes vän miste livet känns fortfarande overkligt.
– Jag har inte hunnit bearbeta den sorgen än. Det känns så tråkigt att inte kunna vara med på begravningen.