Elisabeth Hjorth är författare, aktuell med romanen ”Sällskap”.
Mjuk junikväll, syrenen överblommad men flädern hänger som vita lyktor över vägen. Författaren Kristoffer Leandoer och jag har varit på Lundensiska litteratursällskapet och pratat om läsning. Han ska till hotellet, jag ska hem och det är som när en blind leder en blind. Jag försöker låtsas att jag hittar i min stad och han följer artigt efter när jag lotsar oss åt helskotta från professorsvillorna.
Författare är sådana fuckups i världen.
Men vi förväntas alltid ha svar på tal när det gäller våra böcker. Det pratar vi om medan vi går vilse. Just prat har blivit allt viktigare när läsningen flyttat ut på festivaler och mässor. Författaren sitter på en scen och får frågor: Vad ville du säga? Är det självupplevt? Vad anser du om föräldraskap/könskriget/djurens rättigheter?
Som om författaren inte vore borttappad, som om skrivandet inte är ett sätt att be läsaren om riktning.
Jag är kluven till utvecklingen. Om scensamtal ersätter läsning, och det tror jag att det ibland gör, är det illa. Samtidigt är längtan efter att vara tillsammans kring böcker både vacker och begriplig. Dessutom blir jag så i gasen på en scen. Det påminner om hur man blir en annan när man skriver, fast mycket fortare och med direkt respons. Det påminner om att stå i predikstolen, ibland är det tre åhörare men ska göras lika omsorgsfullt ändå. Vissa författare hatar sådant, förstås.
Vad händer med läsningen när vuxna läsare helst av allt vill se författaren intervjuas? Det är som att boken inte räcker, som om det blivit svårt att stå ut ensam där, med frågorna obesvarade. Allt är upplyst, allt är disponibelt, mycket är pr. Ett scensamtal kan vara helt utan de överraskningar som finns i boken. Ibland har jag önskat att författarens föga imponerade släkting eller granne ska sitta i publiken och gasta: det där vet du ingenting om!
Men utrymmet för litterära samtal krymper och kanske måste vi vara rädda om dem vi har. Kanske måste vi uppfinna nya sätt att tala om litteratur. Stockholms litteraturmässa skrotar samtalsledare och satsar på noggrann förberedelse när de låter författare och konstnärer mötas i oväntade konstellationer. Folkets hörna låter etablerade och ännu inte publicerade författare läsa och samtala om text under arbete. Oerhört rafflande, vad ni än tror.
Scensamtal om litteratur leder i bästa fall till mer läsning. Ett scensamtal bör rentav vara en sorts läsning. Då måste man röra sig bort från intervjuernas förutsägbara logik och in i böckernas, där det alltid handlar om att gå vilse igen. Ju fler som börjar leka med formerna – fråga författare om sådant som engagerar dem (språk! komposition! sex och döden!) eller gör det lite svårare för publiken att säga exakt vad de varit med om – desto närmare kommer man själva läsningen i scensamtalet. Vilket väl måste vara poängen.
Men vad vet jag? Klockan är halv tolv och vi frågar en sista lundensare om vägen. Han suckar och pekar på våra mobiler: jag tycker att ni ska prova att följa gps:en.