Petra Villani är medarbetare på kulturredaktionen.
Lindblommorna finns, lindblommorna finns, lindblommorna finns … Efter sex månader, precis när träden hade slagit ut 2022, vek chocken över mitt kraschade liv undan för sorgen. Pastischen på Inger Christensens ”Alfabet” blev en tröst som jag upprepade om och om igen.
Christensens ord tillkom som ett svar på hotet om en kärnvapenapokalyps, mina på grund av en skilsmässa. För mig kändes det ungefär likvärdigt.
I Belle Burdens skilsmässomemoar ”Strangers” är det i stället ett fiskgjusepar vid sommarhuset som blir något att hålla sig i när hennes man plötsligt lämnar henne. I USA har boken rosats av storheter som Oprah Winfrey och Joyce Carol Oates samt legat i toppen av New York Times bästsäljarlista i snart trettio veckor. I våras blev det också klart att Gwyneth Paltrow gör film av den för Netflix räkning. Här i Sverige är ”Strangers” inte utgiven än, men med tanke på att den redan omskrivits av flera svenska dagstidningar är det nog bara en tidsfråga.
När boken börjar är det är våren 2020 och pandemin har just brutit ut. Tillsammans med maken James och deras två döttrar har Burden nyss flyttat ut till ön Martha’s Vineyard utanför Massachusetts kust. Väskorna är knappt uppackade när hon får veta att James har en affär. Ett dygn senare är han borta.
Parallellt med berättelsen om ett äktenskap som rasar följer Burden fiskgjuseparet i trädgården: hur de bygger bo, får ungar, flyttar söderut och återvänder igen. Att följa deras liv blir ett sätt att hålla fast vid världen när den egna inte längre går att känna igen.
Att skriva är en annan livlina för henne. Men den som gör sin skilsmässa till litteratur bjuder också in läsarna att döma inte bara texten, utan den sörjande själv. Och såklart har Burden fått skit för ”Strangers” från flera håll. Får en snorrik människa verkligen uppehålla sig så mycket vid sina ekonomiska bekymmer, kanske till och med överdriva dem? undrar vissa. Det är ju en hyperprivilegierad värld hon rör sig i: Sally Mann-fotografier på väggarna i den minimalistiskt inredda New York-lägenheten, barn på internatskolor, sällskapsklubbar och inflytelserika släktingar (så många inflytelserika släktingar).
Men Burden beskriver också i boken hur hennes öppenhet möter motstånd i det egna samhällsskiktet. Inte ska hon väl tvätta sin egen byk offentligt på detta vis? Man kan riktigt höra hur det rasslar ogillande bland pärlhalsbanden.
Visst har hon vänner som finns där för henne, men också sådana som gör allt för att slippa konfronteras med Den Lämnade. Kanske därför att Burdens historia rymmer en obehaglig möjlighet. Om hennes man verkligen kunde lämna ett till synes lyckligt äktenskap från ena dagen till den andra – då måste även andra lyckliga par leva med risken att det också kan hända dem.
Men medan omgivningen söker en förklaring som gör hennes historia mindre hotfull, söker Burden en som gör den begriplig; vi människor tål sällan att storyn inte hänger ihop. När något dramatiskt inträffar försöker vi inte bara hantera sorgen utan också reparera berättelsen om det som hänt. In kommer ältandet när hjärnan försöker få rätsida på historien.
Men tänk om det inte går?
En annan orsak till att ”Strangers” rört upp känslor är att den vägrar att köpa klyschan att ”det är aldrig ens fel att två träter”. Trots idoga försök hittar Burden inte skulden hos sig själv. Där blir boken ett slags lågmäld systerbok till Aase Bergs underbart rasande ”Haggan” från 2019. Temperamenten kunde knappast vara mer olika, men Berg och Burden förenas i en ovilja att ta det ansvar som egentligen tillhör de otrogna männen. ”Svek är politik”, som Haggan konstaterar.
Nej, Burden förstår inte varför hennes äktenskap tog slut. Det finns ingen avslöjande scen där allt faller på plats. I stället accepterar hon långsamt att vissa frågor kanske aldrig får ett svar. Det förflutna blir inte mindre verkligt för det. Kärleken fanns när den fanns och sen gjorde den inte det längre.
Själv har jag tyckt att det är olidligt att inte begripa. Hur börjar man en ny mening när man inte fått sätta punkt för den föregående? Jag vet fortfarande inte. Men i den essä i New York Times som Belle Burden skrev några år innan ”Strangers” finns några ord som träffar rätt:
”Ibland ser jag honom på avstånd i kvarteren där vi båda bor. Han ser bekant ut – hållningen och stegen, det sandblonda håret och de orangea gympaskorna – och mitt hjärta hoppar till lite. Men sedan kommer jag ihåg att han är en främling, och jag fortsätter gå.” [Min översättning]
Fiskgjusarna finns. Lindblommorna finns. Ena foten framför den andra. Med blicken fäst i horisonten fortsätter man bara att gå.