Om filmtitlar fortfarande översattes till svenska hade ”Teenage sex and death at Camp Miasma” med fördel kunnat låna sin av den här tidningens kulturchef.
Faktum är att inte bara titeln, utan hela Johan Hiltons bok ”Monster i garderoben” (2015), om skräckfilmer och rädslan för homosexualitet, skulle kunna vara ett av tre ben som Jane Schoenbruns metaqueerskräckfilmskomedi står på.
De andra två? ”Fredagen den 13:e”-serien och Billy Wilders ”Sunset Boulevard”.
Hennes egen Sundance-hit beskrivs, frostigt, som ”’Psycho’ ur duschdraperiets perspektiv”
”Teenage sex and death at Camp Miasma” börjar med att den queera filmskaparen Kris Williams (Hannah Einbinder) kör ut i obygden. Den kusliga musiken, klippningen och de udda människorna hon möter speglar den slasher-franchise från 1980-talet som Kris har anlitats för att återuppliva.
”Camp Miasma”-filmerna handlade om mördaren Little Death – en ”könsförvirrad” pojke som drunknade och återkom för att hämnas på kollodeltagare.
Med ett spjut, iförd en fläkttrumma på huvudet.
”Ett zombie-IP, en film så stendött transfobisk att den bara kan återuppväckas om storbolaget anlitar en queer regissör”, förklarar Kris insiktsfullt om varför hon fått uppdraget. Hennes egen Sundance-hit beskrivs, frostigt, som ”’Psycho’ ur duschdraperiets perspektiv”.
Gillian Anderson som åldrad, mystisk femme fatale med djup sydstatsdialekt och fäbless för gräsrökning och kvinnor
Nu är Kris på jakt efter Billy Presley (Gillian Anderson), den tillbakadragna skådespelerska som var den sista överlevande oskuldstjejen i den första filmen (”the final girl”) eftersom Kris vill rollsätta henne igen. Billy visar sig bo i kollot där den första Camp Miasma-filmen spelades in. Snart är duons arbete, och filmen som helhet, en psykosexuell meta-smet som, likt ett välriktat hugg från Jasons machete, kommer att dela kritiker och publik.
Självreflekterande filmer om skapande, konstnärens roll och det formativa i filmhistorien är förstås inget nytt – någonstans mellan ”8 ½” och ”Persona” förvandlades de till en egen och omhuldad auteurgenre. I ”Teenage sex and death at Camp Miasma” placerar Schoenbrun den i 1980-talet på ett smått underbart vis.
Till höjdpunkterna hör gryniga scener ur den ”ursprungliga” ”Camp Miasma”. Och i årets läckraste förtexter återskapas inte bara VHS-kassetter, dåtidsrecensioner, uppdragbara leksaksfigurer och protester mot skräckfilm – utan också alla akademiska (över)tolkningar som slasherfilm har utsatts för.
”Teenage sex and death at Camp Miasma” skapar ett kraftfält mellan Kris ständiga queerkommentarer om de problematiska filmerna – ”nu blir det transfobiskt!” – och hennes eget nördande i en genre som utgör förbjuden sexuell frukt. ”Filmerna är bara kött och vätskor”, säger Billy när Kris börjar woke-prata, och suger fast henne med blicken.
Om Hannah Einbinder (”Hacks”) är ett suveränt val för en roll som kräver en särskild sorts beigehet – Kris är det uppenbart missnöjda tredje hjulet i en polyrelation hon teoretiskt måste uppskatta – så är Gillian Anderson som åldrad, mystisk femme fatale med djup sydstatsdialekt och fäbless för gräsrökning och kvinnor perfekt som slashergenrens Norma från ”Sunset Boulevard”.
Min enda invändning är att filmen känner sig nödd att ständigt förklara sådana referenser. Å andra sidan finns här blinkningar som kan sysselsätta kommentarsfälten i åratal.
Med filmer som ”We're all going to the World's fair” (2021) och ”I saw the TV glow” (2024) har Jane Schoenbrun mutat in en egen, vagt självbiografisk, metod för att skildra hur vi formas av populärkultur, rörlig bild och nätfenomen. ”Teenage sex and death at Camp Miasma” fortsätter på det inslagna spåret – och borde innebära genombrottet hos en bredare publik.
Titta även på:
”Sunset Boulevard” (Billy Wilder, 1950)
”Persona” (Ingmar Bergman, 1966)
”Bodies bodies bodies” (Halina Reijn, 2022)