I skrivande stund är de flesta politiska kommentatorer överens om att höstens val – såvida inte väljaropinionen förändras dramatiskt – kommer att resultera i en rödgrön regering bestående av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Vissa modiga bedömare tror i stället på en mittenregering bildad av Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och – Kristdemokraterna.
Gemensamt för båda alternativen är att de bygger på partier vars väljare står mycket långt ifrån varandra i tidens brännande frågor. Vår forskning om väljarnas synsätt på svenskhet, nationalism och assimilation pekar mot en annan lösning på regeringsfrågan: en koalition mellan Socialdemokraterna och högern.
I en forskningsrapport redovisar vi nya resultat från enkätstudien Gemenskapsbarometern, utförd av SCB på uppdrag av Uppsala universitet och finansierad av LF Forskningsstiftelse. Denna gång har vi undersökt hur nästan 9.000 svarande definierar den svenska gemenskapens gränser, och hur synsätten fördelar sig mellan de olika riksdagspartiernas anhängare.
Svensk nationell identitet är för de flesta människor i Sverige en syntes av juridiska och kulturella dimensioner. Å den ena sidan rättskänsla och skötsamhet, å den andra historiskt präglade seder, vanor, värderingar, praktiker och institutioner som är avhängiga det svenska språket. Tillhörighet till det svenska villkoras däremot i betydligt lägre grad av etnisk härkomst. En positiv nationalkänsla – nationalism – delas brett bland de svarande och knappt 70 procent stöder påståendet, att människor med utländsk bakgrund har en skyldighet att assimilera sig till det svenska samhället.
Majoriteten svaranden i vår undersökning är alltså varken post-nationella globalister eller etniska essentialister, utan nationalister i den meningen att man högt värderar det svenska medborgerliga samhällskontraktet och förväntar sig att nykomlingar anpassar sig till det. Vilka riksdagspartier röstar då denna grupp i huvudsak på?
”Den typiska invändningen från vänster är, att ytterkantspartier gynnas av den typen av samlingsregeringar.”
Starkast stöd för den svenska nationalism som vi här beskriver finns bland anhängarna av Socialdemokraterna och de fyra Tidöpartierna till höger, det vill säga dessa partiers gräsrötter. Mönstret är tydligt: S-väljare uppvisar i detta avseende större likheter med dem som röstar högerut än med dem som stöder Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Ett illustrativt exempel är att 37 procent av Vänsterpartiets väljare stöder invandrares assimilering. Givet den politiska retoriken från Västerpartiets elit är det faktiskt en överraskande hög andel, men bland S-väljarna är andelen så hög som 64 procent – i nivå med högerpartiernas väljare.
Det finns med andra ord redan i dag en sociologisk grund för en regering bildad av Socialdemokraterna och Moderaterna, eventuellt stöttad av Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna. Den typiska invändningen från vänster är, att ytterkantspartier gynnas av den typen av samlingsregeringar. Men i vårt förslag begränsas regeringssamarbetet till högst två mandatperioder för att reda ut de samhällsproblem som har uppstått i migrationens spår på bland annat rätts-, utbildnings- och välfärdsområdet. Kort sagt en tillfällig borgfred för fosterlandets väl, i linje med 1930-talets samförståndsanda, där ”de bärande folklagren i samverkan bygger upp en tryggare ordning” för att citera Per-Albin Hansson.
Från höger skäller man Socialdemokraterna för att inte kunna samarbeta. Men S har i detta avseende blivit ett mer normalt parti, som kan ge och ta, ödmjukat av januariavtalet. Det redan etablerade samarbetet i försvars- och säkerhetspolitiken går också att bygga vidare på.
Socialdemokraternas väljare befinner sig där partiet historiskt har positionerat sig: som ett nationellt samlande parti med stark förankring i den svenska gemenskapen. När Magdalena Andersson lyfter fram Tage Erlander som sin politiska förebild och klär sig i den svenska flaggan, är det denna tradition hon anknyter till. Resan tillbaka till den politiska mitten kan fullbordas genom ett tidsbegränsat regeringssamarbete högerut.
Lars Trägårdh, historiker och gästprofessor vid Institutet för bostads- och urbanforskning (IBF), Uppsala universitet
Johan Wennström, fil. dr i statsvetenskap, knuten till Uppsala universitet och Försvarshögskolan