Marvel är vanligtvis en väldigt amerikansk franchise, inte minst med patriotiska hjältar som Captain America och faktumet att äventyren ofta utspelar sig i New York – som bioaktuella “Spider-Man: Brand New Day”.
“Marvel Tokon: Fighting Souls” är en lite annorlunda tolkning av superhjältarna, utvecklat av japanska Arc System Works (“Guilty Gear”, “Dragon Ball FighterZ”). Här tolkas de i klassisk animestil i ett alternativt universum, som känns som ett kärleksbrev till både Marvel- och mangaserier.
Spelet är välslipat, galet snyggt och lätt att lära sig – men det når aldrig riktigt samma nivå som sina stora konkurrenter som ”Tekken” eller “Street Fighter”.
Japanskt manér
”Marvel Tokon: Fighting Souls” handlar om att den något bortglömda skurken The Champion of the Universe utmanar jorden i en stor turnering, i hopp om att hitta en värdig motståndare. Han väljer ut fem lag bestående av kända superhjältar och skurkar som Iron Man, Ms. Marvel, Star-Lord från “Guardians of the Galaxy”, Wolverine och Green Goblin, som får slåss mot varandra för chansen att möta honom – och rädda planeten från total förintelse.
Det är en kul premiss som leker med berättargrepp från både Marvel och manga. Den presenteras med läckra serierutor med bra röstskådespelare, med många bekanta inslag från serietidningarna och filmerna – alltid med glimten i ögat.
De flesta karaktärerna är dessutom riktigt snyggt tolkade, som Iron Man med sin glänsande mecha-rustning, en charmigt flamboyant Loki och så klart den japanska Peni Parker känd från filmen “Into the Spider-Verse”. En del är dock mindre intressanta, som en ganska töntig Captain America och några riktigt generiska designer. Det bästa är istället hur hjältarnas personlighetsdrag dras till sin spets – som att Deadpool är en enda stor meta-referens till olika fightingspel, Doctor Dooms överdrivna storhetsvansinne och hur Captain America hånas för sin 40-talsanda.
Hela havet Storm(ar)
Striderna i “Marvel Tokon: Fighting Souls” är härligt kaotiska och spektakulära, men ibland blir det lite för mycket. Spelet är ett så kallat tag team-fightingspel, där man alltid slåss i lag på fyra karaktärer du kan växla mellan. Det gör slagsmålen mer dynamiska och ger en möjlighet att prova olika kämpar på studs, men det blir mest rörigt.
När båda sidorna får stöd från de andra i laget eller byter karaktär titt som tätt blir det mest oreda på skärmen, vilket tar fokus från de annars tajta och häftiga striderna.
Spelet är liksom “in your face”, på gott och ont. När Iron Man skjuter en laserstråle större än vad som får plats på skärmen eller Deadpool kallar in versioner från andra universum för att banka sönder motståndaren är det sådär härligt maxat som bara fiktion från öst kan bjuda på. Å andra sidan händer det lite för mycket ibland.
Mycket att lära sig, lite att göra
För den ensamma spelaren finns det egentligen inte mycket mer att göra än att spela den underhållande kampanjen, eller bli bättre med de olika karaktärerna.
Det finns det märkliga läget Arcadia Rumble, där små gulliga chibi-versioner springer runt på en arena och plockar upp bonusar mellan korta matcher. Det är väldigt trist och jag ser ingen anledning till att spela det istället för vanliga matcher. Känslan är helt enkelt att det är ett ganska fattigt spel för en spelare.
Spelets största svaghet är egentligen att det är bra på mycket, men inte bäst på något. Det saknar det höga tempot från studions “Dragon Ball FighterZ”, “BlazBlue” eller för den delen den gamla klassikern “Marvel vs. Capcom 2” och det saknar tyngden i slagen som i “Tekken”. Resultatet är att det känns lite trögt att spela “Marvel Tokon: Fighting Souls” ibland. Det är ett kul fightingspel, men jag har svårt att se att det kommer bli något större fenomen i fightingspelsvärlden eller att det kommer spelas många år framöver.