Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
DEBATT | VINST I VÄLFÄRDEN
Valrörelsen ser ut att bli den sista där den svenska välfärdsdebatten kretsar kring den gamla konflikten mellan offentlig drift och privata vinstföretag.
Om Socialdemokraterna vinner valet väntar sannolikt skärpta regler för kommersiella aktörer i den skattefinansierade välfärden. Samtidigt vill få återgå till ett system där kommuner och regioner ensamma driver all verksamhet. De flesta svenskar uppskattar valfrihet, lokal förankring och mångfald av utförare.
Problemet är att svensk politik fortfarande tänker i ett föråldrat motsatspar: offentlig sektor eller privata aktiebolag.
Det finns en tredje väg.
Kooperativ, personalägda företag, idéburna organisationer och andra former av socialt företagande förenar sådant som annars ofta ställs mot varandra. De kan erbjuda mångfald utan riskkapitalism, entreprenörskap utan kortsiktig vinstjakt och lokal förankring utan offentlig byråkrati.
Det är därför märkligt att Sverige ligger så långt efter många andra länder när det gäller denna del av ekonomin.
I USA äger omkring 15 miljoner löntagare andelar i sina arbetsplatser genom ESOP-systemet. I stora delar av Europa spelar kooperativ och social ekonomi en betydligt större roll än hos oss. Samtidigt har Sverige – landet med folkrörelser, bostadskooperation och föreningsliv – länge saknat en sammanhållen strategi för att utveckla denna sektor.
Det borde vara en fråga som förenar långt fler än vänstern.
För socialdemokrater handlar det om ekonomisk demokrati och ett alternativ till vinstuttag i välfärden. För Kristdemokraterna borde det ligga nära subsidiaritetsprincipen och tron på civilsamhällets självständiga kraft. För Centerpartiet erbjuder det decentralisering och lokalt entreprenörskap. För liberaler som oroar sig över växande marknadskoncentration är det ett sätt att sprida ägande och makt. Kort sagt erbjuder kooperationen något som få andra idéer gör i dagens polariserade politiska landskap. Den förenar effektivitet med inflytande och marknadsekonomi med demokrati.
Om denna sektor ska kunna växa räcker det dock inte med vackra ord. Precis som andra delar av ekonomin behöver kooperativ, personalägda företag och idéburna verksamheter institutioner som gör det möjligt att växa.
För det första måste kapitalförsörjningen förbättras.
En av de största utmaningarna för kooperativa och personalägda företag är tillgången till kapital. Traditionella banker och investerare är vana vid aktiebolagsmodellen och har ofta svårt att värdera eller finansiera alternativa ägarformer. Resultatet blir att företag med stark lokal förankring och långsiktig affärsmodell missgynnas jämfört med traditionella ägarformer.
Staten bör därför skapa särskilda finansieringsinstrument för gemenskapsburen verksamhet.
Ett alternativ är att ge SBAB eller någon annan offentlig aktör i uppdrag att erbjuda förmånliga lån till kooperativ, personalägda företag och idéburna verksamheter. Ett annat är att skapa en nationell fond för ekonomisk demokrati och socialt företagande. Syftet är inte att ersätta marknaden utan att korrigera ett marknadsmisslyckande som i dag hämmar framväxten av alternativa ägarformer.
För det andra behöver offentlig upphandling användas mer strategiskt.
Svenska kommuner och regioner köper varje år varor och tjänster för hundratals miljarder kronor. Dessa resurser formar i praktiken vilken typ av ekonomi som växer fram. Ändå används upphandling alltför sällan för att främja idéburna och sociala verksamheter.
EU:s regelverk ger redan i dag betydande möjligheter att reservera vissa upphandlingar för idéburna aktörer. Uppsala kommun har visat att det går att använda dessa verktyg i praktiken. Fler kommuner och regioner borde följa efter. Om samhället vill ha fler aktörer som drivs av samhällsnytta snarare än avkastningskrav måste det också skapa rimliga möjligheter för dem att etablera sig och växa.
För det tredje måste Sverige ta vara på den generationsväxling som nu sker i näringslivet.
Under de kommande åren kommer tiotusentals ägarledda företag att stå inför ett ägarskifte när dagens företagargeneration går i pension. Alltför ofta slutar det med att lokalt förankrade verksamheter säljs till större koncerner eller läggs ned helt.
I flera länder har man utvecklat modeller där de anställda ges möjlighet att ta över verksamheten. Erfarenheterna visar att sådana företag ofta blir mer långsiktiga, mer produktiva och mer motståndskraftiga i ekonomiska kriser. För många mindre företag kan ett personalövertagande vara ett bättre alternativ än både nedläggning och uppköp.
Sverige borde därför införa särskilda regler, rådgivningsfunktioner och finansieringslösningar som gör det enklare för anställda att köpa sina företag när ägarna vill lämna över.
Ytterst handlar inte detta enbart om företagsformer. Det handlar om vilken sorts marknadsekonomi vi vill ha.
Under lång tid har svensk debatt fastnat i en motsättning mellan stat och marknad. Men verkligheten är rikare än så. Mellan offentlig sektor och börsnoterade koncerner finns ett brett landskap av kooperativ, ömsesidiga företag, idéburna organisationer och personalägda verksamheter.
Det är hög tid att ge denna tredje sektor en betydligt större plats i svensk ekonomi.
Vi behöver inte välja mellan offentlig byråkrati och kommersiell vinstjakt. Vi kan bygga en ekonomi där människor inte bara arbetar i företagen utan också äger dem, styr dem och delar på resultaten. Det skulle ge fler människor makt över sin egen vardag, stärka lokalsamhällen och skapa ett mer robust näringsliv.
En sådan utveckling borde kunna samla långt fler än bara vänstern. Den borde vara ett gemensamt projekt för alla som vill förena ekonomisk dynamik med demokratiskt inflytande och socialt ansvar.
Johan Sjölander
chef för S-märkta tankesmedjan Tiden