”Titusbågen” rör sig kring en stor mängd historiska figurer som någon gång har passerat i närheten av den. Lena Einhorn har skrivit en ambitiös men något ojämn roman som glimmar när den granskar den traditionella historieskrivningen, tycker DN:s Johanna Käck.
Roman
Lena Einhorn
”Titusbågen: En berättelse i åtta akter”
Norstedts, 444 sidor.
Året är 70 e.Kr. och en judisk upprorsmakare har bokstavligen gått under jorden i det av romarna ockuperade Jerusalem. Templet har plundrats och dess heliga reliker är på väg över Medelhavet till Rom. Snart ska även upprorsmakaren komma att föras dit för att paraderas genom gatorna innan han till sist avrättas, som en symbol för sitt kuvade folk.
Till minne av denna seger över judarna ska kejsar Titus låta resa en triumfbåge.
I ”Titusbågen” sveper Lena Einhorn genom två tusen år av romersk-judisk historia – med nedslag hos berömda personligheter som kejsar Konstantin, påve Urban II, Dante Alighieri och Mussolini – i jakt på de avgörande tillfällen som kommit att forma tidens gång. Ofta rör det sig om detaljer, misstag och tillfälligheter: ”Så slumpartade, och så banala, är ibland världshistoriens vändpunkter.”
En roman med så stort historiskt omfång och myllrande persongalleri riskerar att bli ojämn, och när jag läser tycker jag mig ana att också Einhorns eget intresse för sitt material ibland dalar. Vissa personer, som den abdikerade drottning Kristina, gestaltas med gnistrande engagemang, medan det framstår som att andra endast inkluderats för att de av historiska skäl inte gått att bortse från.
Med det sagt är det imponerande hur Einhorn lyckas komprimera ett så massivt historiskt material till ett någorlunda sammanhängande narrativ. Det gör hon genom att strukturera det kring ett antal geografiska och symboliska gravitationspunkter – främst Jerusalem och Rom.
Det är ett lyckat grepp, även om kopplingen till själva Titusbågen ibland blir anekdotisk. För att en historisk figur ska kvalificera sig som romanobjekt tycks det räcka att personen någon gång befunnit sig i Rom och därmed kan förmodas ha passerat den. Ändå är den helt nödvändig för att hålla ihop berättelsen, som symbolisk brygga – eller, för all del, båge – mellan Rom och Jerusalem.
Mest intressant blir det när Einhorn kritiskt granskar den allmänt accepterade kristna historieskrivningen. Till exempel ifrågasätter hon tidslinjen för när kejsar Konstantin började övergå till den kristna läran, genom att visa på hur den gud han under lång tid främst vände sig till inte var den judisk-kristna utan den snarlika romerska guden Sol Invictus. Det är när hon lyckas belysa sådana historiska frågetecken och diskrepanser som det blir spännande på riktigt.
Vad gäller språket i romanen lutar sig Einhorn gärna mot aforismer, alltså kärnfulla meningar som tycks uttrycka generella sanningar. Det sättet att förhålla sig till historiska händelser kan trots sin stilistiska elegans lätt bli förenklande, och medan jag läser dyker ett citat av den brittiske författaren Philip Pullman upp i mitt huvud: ”Det är värt att påminna sig om att vi inte måste tro på något bara för att det är välformulerat.”
Men för det mesta klingar Lena Einhorns myndiga författarröst ändå av visdom: ”Trosläror må underkuvas, men en helig plats förlorar sällan sin helighet. Den tas bara över.”
Och i hjärtat av Rom står Titusbågen ännu kvar.
Läs fler texter av Johanna Käck och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.