En lustig företeelse är det här med lokalpatriotismen. Den har inte någon direkt samband eller koppling med nationalismen.
Den svenska nationalismen som vi känner den idag har sina rötter i 1800-talet då påhittade historier om vikingar och kungar skulle stärka vår gemenskap kring fosterlandet.
Under 1900-talet som vi känner den idag, grundar den sig i någon sorts fientlighet mot allt som inte är blont och blått.
Men har ändå misstankar att lokalpatrioter grundar sin övertygelse på någon form av rädsla, en rädsla för det okända.
Eller grundar den sig i någon form av sekterism ?
Någon sportslig företeelse är uteslutet då sporten handlar om gemenskap.
Vi som är kreativt lagda vet av erfarenhet och känsla att friheten bara ligger strax runt knuten, "för det e ändå samma himmel överallt"
Jag hoppas och tror att vi får lite fler marockaner i landet. Vad har vi att förlora?
Det är ändå något okontrollerbart det här med förflyttningar. Det är något med moder natur, men vad vet vi egentligen!
Utan att gå in på något filosofiskt så säger jag – utan avsikt till provokation – nn äkta viking är inte rädd för det okända.
Välkomna till Sverige !
Niklas Nilsson