Den här veckan samlas riksdagen till ett extrainsatt möte för att besluta om åtta propositioner. Det handlar framför allt om reformer på justitie- och migrationsområdet, som Tidöregeringen vill ticka av innan valet.
Regeringen meddelade tidigt att den skulle lämna in några propositioner så sent att de inte kunde behandlas före sommaruppehållet. En riksdagsmajoritet kunde antas stödja detta, så talman Andreas Norlén beslutade om extrasessionen.
Någon kanske undrar varför det inte har hunnits med tidigare under mandatperioden. Måhända grymtar oppositionen över att valrörelsen måste pausas för att hjälpa regeringen att uppfylla sina vallöften.
Men det handlar inte om saktfärdighet. En anledning till tidsnöden är snarare ett mycket högt reformtempo. Riksdagen ska bland annat besluta om den andra delen i regeringens straffrättsreform. En sådan reform bedöms under normala omständigheter ta mycket längre tid än fyra år att genomföra.
Men brottsläget i Sverige har under de senaste åren varit allt annat än normalt, och regeringen har ansett att det måste gå att genomföra nödvändiga förändringar. Lagprocessen har – inte utan kritik – snabbats på så mycket det går. Det ryktas om mycket kvälls- och helgarbete för justitiedepartementets tjänstemän. Detta för att kunna få fram alla de förändringar som nu faktiskt får det alarmerande brottsproblemet att gå tillbaka.
Världen är komplex och snabbt föränderlig. Regering och riksdag kan inte ta ledigt hur som helst.
Extrasessionen sätter fingret på hur förutsättningarna för svensk politik har förändrats i grunden.
Axel Odelbergs bok ”De fattiga & de rika. Om Sverige och Schweiz” gavs ut av Timbro 1998. Den beskrev vad Sverige kunde lära av Schweiz ekonomiska framsteg. En framgångsfaktor ansågs vara att schweiziska parlamentariker förväntas ha andra jobb.
Parlamentet har bara fyra sessioner om året, och uppdraget motsvarar knappt en halvtidstjänst. Då fokuserar politiker på det väsentliga. Det finns ingen tid att hitta på en massa galenskaper, menade Odelberg till många högertyckares förtjusning.
Samtidigt skojades det i Moderata ungdomsförbundet om Olof Palmes devis att politik är att vilja. Nej, menade somliga ungmoderater. Politik är att vila. Den ska inte göra ett dugg mer än nödvändigt.
”Det skulle helt enkelt inte gå att tala om politik som en vilande aktivitet i dag.”
1990-talet var inte odramatiskt. För Sverige inleddes det med en djup ekonomisk kris. I vårt närområde föll diktaturer och föddes nya stater, men slutmålet var inte självklart. Även då pågick ett krig i Europa. Med internet inleddes ett omvälvande teknikskifte.
Men mot årtiondets slut uppstod ett fönster där möjligheterna vida överträffade utmaningarna. Denna tid av hoppfull demokratisering, digitalisering och globalisering formade många av dagens ledare i politik och näringsliv. Desto bättre har de inte fastnat där, för sedan kom 11 september som en föraning om svårare tider. Med populism, putinism och pandemi komplicerades allt ytterligare.
Det skulle helt enkelt inte gå att tala om politik som en vilande aktivitet i dag. Problem kan uppstå snabbt som behöver hanteras lika omgående. Politiken måste kunna förutse problem runt hörnet och ha beredskap att hantera dem.
Högern har behövt omvärdera några gamla sanningar. Förutom att vara mer framåtlutad kan politiken behöva vara mer interventionistisk. Resiliens och oberoende kan behöva säkerställas, till exempel genom statsstöd till strategisk teknologi.
”Det är bra att riksdag och regering tar läget på allvar.”
Friheter kan behöva inskränkas för att säkra än större värden, till exempel genom att kunna sätta mördande 14-åringar i fängelse. Den fria rörligheten för människor och kapital kan behöva undantas, till exempel genom att begränsa invandringen för att först klara en enorm integrationsutmaning.
Finessen med reformer – resonerade dåtidens M-ledare och ekonomiminister Gösta Bohman i ett tal 1980 – är att göra det mindre kostnadskrävande för hela samhället än innan reformerna vidtogs. Samhället ska få ut mera, inte mindre. Då är utrymmet för reformer nästan obegränsat. Sverige befann sig i ett svårt ekonomiskt läge, men han deppade inte:
”Det får inte bli så, att vi i krisen proklamerar reformstopp. Tvärtom måste vi mer intensivt än någonsin gå in för att reformera samhället.”
Det är bra att riksdag och regering tar läget på allvar, och träffas nu när de måste. Politiken har blivit mer reaktiv. Det viktiga är att den samtidigt förmår vara proaktiv och framåtblickande.