Hur kommer Tidösamarbetet se ut nästa mandatperiod? Inte ens regeringen verkar veta vad Tidö 2.0 faktiskt innebär. Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna försöker lugna väljarna med att samarbetet fungerar, men de blundar för den politiska verkligheten: priset för ett fortsatt högersamarbete är att Sverigedemokraterna kliver rakt in i Rosenbad med hälften av ministerposterna.
Tidö 1.0 var en överenskommelse där Sverigedemokraterna styrde från baksätet. Tidö 2.0 innebär att SD tar över förarsätet och totalt dominerar både den politiska agendan och regeringskansliet. Precis som de redan gjort på många fält sedan valet 2022.
Det handlar inte längre om ett kulissavtal. Tunga, statsbärande departement och ministerposter som justitie-, migrations-, försvars- och utrikesministern kan i ett Tidö 2.0 falla direkt under Sverigedemokraternas kontroll. Inte bara själva politiken utan utnämningsmakten påverkas.
Kontrastera denna framtidsutsikt mot vad Tidöpartierna faktiskt har åstadkommit under mandatperioden. Regeringen har efter fyra år inte lyckats få fart på den svenska ekonomin och de har misslyckats med att få fler människor i arbete. Samtidigt som arbetslösheten bitit sig fast har klimatutsläppen ökat till följd av en slaktad miljöpolitik. Parallellt ser vi hur hårt arbetande människor, som lärt sig svenska, har ett jobb och bidrar till vårt gemensamma samhällsbygge, kastas ut ur landet för att blidka just Sverigedemokraterna.
Om detta är vad Tidö 1.0 har åstadkommit, vad har vi då att vänta under de kommande fyra åren? I Tidö 2.0 kliver Sverigedemokraternas mest spetsiga företrädare in i regeringssammanträdena som ansvariga statsråd. Vi pratar om personer som Ludvig Aspling, partiets migrationspolitiska talesperson, som öppet driver på för att människor som inte har svensk etnicitet borde lämna Sverige, oaktat hur de växt upp eller om de jobbar, bidrar och har familj här. Eller om Richard Jomshof, som i rasande fart stämplar oliktänkande och politiska kritiker som quislingar.
Att anklaga sina demokratiska motståndare för att vara landsförrädare som förrådde sina egna länder till förmån för en av historiens mest brutala massmördarregimer, borde ensamt diskvalificera vem som helst från maktens korridorer. I Tidö 2.0 är sannolikheten stor att dessa personer blir ministrar med direkt makt över våra departement, myndigheter och rikets styre.
Ulf Kristersson mässar gärna om hur enade de är på hans sida politiken. Simona Mohamsson bär gärna manteln som garanten för just dessa SD-ministrar. Vi tror dock bättre om både M och L än att faktiskt tro att de skulle vara överens med eller för den delen brinner för att släppa in SD på Rosenbad. Det är mer troligt att valrörelsens uppskruvade tempo och pressen av usla opinionssiffror som får regeringen att vägra se var vägen de slagit in på faktiskt slutar. Sanningen är att ingen i regeringen vet vad som väntar. Det vet varken Ulf Kristersson eller någon annan regeringsföreträdare.
De enda som sitter på svaren är Jimmie Åkesson och Sverigedemokraternas ledning. Vi andra kan bara utgå från deras utspel och aggressiva retorik de senaste veckorna. Den framtid de skisserar upp är något som bör ge kalla kårar längst ryggraden på alla oss som värnar frihet, öppenhet och mångfald. Vi tror faktiskt att vare sig regeringspartierna, deras ledningar eller deras väljare entusiastiskt ställer upp på den framtid som vi i dagsläget bara kan se konturerna av.
En sak kan vi dock vara säkra på. Tidö 2.0 kommer inte att bli som Tidö 1.0. Även om statsministern gärna framställer det som att hans sida av politiken är det säkra kortet så är det motsatsen. När Ulf den första april lovade bort ministerposter i utbyte mot att få fortsätta som SD:s statsministerkandidat kom det med en dyr prislapp. En där hälften av regeringen vid en högermajoritet kommer att bestå av Sverigedemokrater och den politik vi sett de senaste fyra åren kommer framstå som ett drömscenario i förhållande till den helt SD- dominerade politik som väntar.
Rasmus Elfström, ordförande Centerstudenter och riksdagskandidat ©
Emelie Rossheim, förbundsordförande CUF