Jag är 89+ och står där plötsligt utan fungerande mobil i Malmö stad. Istället blir grus i maskineriet med pådyvlade pinkoder och på detta upplevelsen av försämrad syn.
I ett samhälle där det känns som om budgeten blivit viktigare än verksamheten. I ett samhälle där säljaren först säger: ”Vad kan jag hjälpa till med?” och i nästa andetag inte vill hjälpa till, och utan minsta ambition att vilja ta reda på var hjälpen kan finnas!
Jag har vänligen fått anvisning för borttagning av pinkoder genom AI, så jag chansar på bussen till Södervärn och på besök på synmottagningen på Sofielundsvägen. Där möter jag optiker Christina, som ger mig tid för synundersökning. Trots att det egentligen är mot reglerna lotsar hon mig fram till befrielse från pinkoderna.
Enbart genom sitt vänliga sätt att vara, kompletterat med min vetskap om hennes professionalism som optiker, skapar hon – så pang direkt – den så viktiga tryggheten som jag behöver i situationen.
Med det följer att jag kan skippa synundersökningen. Glad i hågen traskar jag med rullatorn till kafé Hollandia. Unnar mig en jordgubbsbakelse och skriver till Sydsvenskan ”Oh Christina gruset blev till guld”, och tänker på musikalen Kristina från Duvemåla.
Olle Dahlin