Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
DEBATT | VÄNSTERPARTIET
För drygt tjugo år sedan gjorde jag min sista direktsända intervju som programledare för ”Agenda” i Sveriges Television. Gäst i programmet var Vänsterpartiets dåvarande partiledare, Lars Ohly. Pressad av en längre tids debatt och omfattande kritik meddelade Ohly i intervjun att han inte längre skulle definiera sig som kommunist.
Uttalandet var intressant, inte enbart för att det handlade om en politisk kovändning, utan också därför att motiveringen till beskedet var anmärkningsvärd. Ohly sade att det kunde bli svårare för partiet att föra ut sin politik om han fortsatt kallade sig kommunist och tillade: ”Jag kommer inte att använda begreppet mer, men jag är trogen mina ideal”.
Att Vänsterpartiets ledare ändrade ordval och uttryck, men behöll grundläggande ideal, väckte frågor 2005 och gör det även idag. Den senaste tidens avslöjanden om vänsterpartistiska riksdagsledamöter som i brev uttryckt solidaritet med dömda palestinska mördare illustrerar vad det handlar om; ett parti som inte har gjort upp med sitt förflutna, som är troget sina ideal.
Vid upprepade tillfällen har Vänsterpartiet uppmärksammats på grund av partiföreträdare som kopplats till antisemitism och relativisering av terror. Det rör sig med andra ord inte om tillfälligheter eller förbiseende när partiets ledande företrädare skickar sympatibrev till dömda palestinska förbrytare. Det handlar om vedertagna synsätt där gärningsmän är symboler och frihetshjältar, snarare än individer med ansvar för brutala våldsdåd och mord på civila.
Att gränsen mellan att uttrycka solidaritet och legitimera våld försvinner när terrordömda förvandlas till symboler och hjältar, är ett faktum. På samma sätt är det ett faktum att hopen av vänsterpartistiska politiker som på senare tid strukits från partiets valsedlar eller lämnat förtroendeuppdrag är betydande. Inte som resultat av interna rutiner och ifrågasättanden, utan för att granskande medier slagit larm om djupt antisemitiska föreställningar och konspirationsteorier.
Självklart finns sympatisörer och medlemmar i alla partier som gör misstag eller uttrycker sig olämpligt. Men när beteenden upprepas och över tid bildar mönster pekar utvecklingen i annan och mer oroande riktning. Partikultur, interna strukturer och ovilja att göra upp med mörka skeden i det egna partiets historia blir centrala faktorer, såväl i bedömningen av politiken som dess företrädare.
Särskilt tydligt är detta i Vänsterpartiets förhållningssätt till auktoritära regimer, terrorstämplade organisationer och icke-demokratiska grupper. Det är inte någon tillfällighet att partiet samarbetar med kommunister i Europaparlamentet, eller att Jonas Sjöstedt gratulerade despoten Nicolás Maduro när han stärkte sitt auktoritära styre i Venezuela. Det var heller ingen slump att Vänsterpartiet, som enda parti, direkt efter den ryska invasionen motsatte sig svenska vapenleveranser till Ukraina.
Vad detta sammantaget handlar om är ett parti vars agerande och verklighetsuppfattning präglas av dess egna politiska historia och auktoritära tankegods. Genomgående och gemensam nämnare är avsaknaden av värderingar, fungerande moralisk kompass och en etiskt förankrad människosyn. Ideologiska skygglappar gömmer universella demokratiska värden, gränsen mellan solidaritet och principlöshet blir farligt otydlig.
Därför är det inte hållbart att hänvisa till enskilda övertramp eller att det ”blivit fel i faktagranskningen”. Det räcker inte att skylla på bristande omdöme hos enskilda personer eller medier som bedriver ”kampanjjournalistik”. Politiskt ledarskap handlar om att ta ansvar för interna förhållanden och en partikultur som drygt tre decennier efter kommunismens och Berlinmurens fall fortfarande präglas av ambivalens inför auktoritära krafter.
Lars Ohly slutade kalla sig kommunist men behöll sina politiska ideal, det har även Vänsterpartiet gjort. Konsekvensen är en förtroendekris, med misstro, förlorad heder och en anständighet som bjuder att partiets ledning och Nooshi Dadgostar gör det som borde ha gjorts för länge sedan: erkänner att problemen inte är marginella utan strukturella.
Partiers trovärdighet byggs av grundläggande värderingar och politiska ideal, inte sluga byten av ord och advokatyr. I varje demokratiskt förankrat parti måste det vara en självklarhet att antisemitism är antisemitism, terrorister är terrorister och diktaturer är diktaturer – oavsett förövare och de intressen vederbörande säger sig företräda.
Lars Adaktusson (KD)
riksdagskandidat