Årets ”hunden åt mitt sommarprat” står skådespelaren Joel Kinnaman för, som blev så pass försenad att hans ”Sommar” fick byta till en senare plats i tablån. Och trots de extra veckorna misstänker jag starkt att Kinnaman pratar mestadels utan manus, så pass spontant, öppet och just pratigt låter hans sommarprat.
Det känns som att sitta bredvid en skön snubbe på en hotellbar som babblar till synes fritt om scenskräcken och den elaka inre rösten, om pappan som deserterade från Vietnamkriget och komplexet för den insjunkna bröstkorgen (med diagnosen pectus excavatum) och om hur han hamnade snett i ungdomen med ”vänner som dog alldeles för tidigt eller gick vidare till ett liv av missbruk och yrkeskriminalitet”.
Lägg till en rolig anekdot om mötet med Nicolas Cage och hans ”enorma skådespelarpungkulor” och lite flum om psykedeliska svampar och terapi för att läka sin inre tolvåring och vi har ett ogarderat och hudnära snack som till skillnad från många av sommarens duktigt välpolerade inläsningar känns uppfriskande ärligt. Ibland kan tidspress göra underverk.