Det blir allt vanligare att förändra sitt ansikte med injektioner och operationer. Är det verkligen så vi vill ha det?
Varken kostnaderna eller riskerna – ibland enorma – har kunnat stoppa skönhetsingrepp från att växa i popularitet. På sociala medier ger influerare och porrstjärnor tips till unga tjejer om vilken typ av bröstimplantat som blir bäst. Och i allt högre grad är det inte bara kroppen, utan också ansiktet, som ska modelleras om. I en essä i magasinet New Yorker (11/7) beskriver skribenten Jia Tolentino förändringen som att ”ansiktet skiljs från personen, och personen från själen, och detta sker framför ögonen på oss, i våra telefoner, på det mest banala sätt, varje dag”.
Killar uppmanas att ta steroider och slå sig i ansiktet med hammare, det blir allt vanligare att injicera botox redan innan man fyllt 30 år, i vissa fall redan som tonåring.
Och sedan finns de mer avancerade ingreppen, som ”deep plane facelift”, ett ansiktslyft där kirurgen, efter att ha skurit av alla nödvändiga senor, kan stoppa in sina händer under hakan och flytta allt som en och samma del – ”som en halloweenmask” (föreställ dig det om du vågar). Tänk inte på risken för bestående nervskador, smärtan eller pengarna, efter bara en månad eller så kan du vara tillbaka på jobbet!
Sådana ansiktslyft gör häpnadsväckande förändringar. Som kändismatriarken Kris Jenner, som gick från att se ut som sina 70 år till att kunna misstas för åtminstone 40. Det är förstås på ett plan imponerande vad som kan utföras med knivar nuförtiden. Och folk får göra sina val, spendera pengar på spel och dobbel, läsk och böcker, smink och injektioner. Men jag har svårt att inte se det som ett strukturellt misslyckande att allt fler är beredda att betala pengar för att slippa se ut som sig själva.
Dessutom kommer det, för alla som inte är ekonomiskt oberoende, med en alternativkostnad. Pengar kan läggas på resor, poesi, flygcertifikat, fotbollsmatcher och annat som faktiskt är att leva. I stället spenderas de på drömmen om att bli kvitt sin pappas näsa. Eller att sudda ut den ålder som gjort dem till dem de är.
Och resultatet av allt detta är att folk ser mer och mer ut som varandra, att allt fler blir snygga på Instagram-sättet. En tid, för inte särskilt länge sedan, kämpade många för att fler skulle acceptera sig själva som de var. Att en pinnsmal vit modell med rakade armhålor inte var det enda sättet att vara snygg på. Den kampen ligger i spillror. I dag har drömmen om att få en feja anpassad för att se bra ut på en mobilskärm helt tagit över.
Jag vågar påstå att alla som varit ute i verkligheten och fallit pladask för någon, upplevt äkta attraktion, vet att alla de där uträkningarna av ”snygghet” då inte spelar någon roll. Att de rent av är falska. Att det inte är en enda sorts ”jägarögon”, eller en viss rak, smal näsa eller en haka som går att skära sig på, som får någon att falla.
I slutet av förra året uttalade sig en plastikkirurg i Vogue om att fler kändisar börjat prata om sina ingrepp öppet som något positivt: att det kan ta bort pressen när unga kvinnor förstår att det inte är realistiskt att se ut så, och att det kan få plastikkirurgi att upplevas som mer mänsklig och tillgänglig. Tolentino igen: ”om kändisar berättar om sina plastikoperationer kommer resten av oss vilja ha mer plastikoperationer, vilket är bra, eftersom vi har fått sämre självkänsla av att så många kändisar opererar sig”. Eller, helt kort: en helvetesspiral som bara gynnar klinikerna.
Jag har svårt att se det som en eftersträvansvärd jämlikhet att alla ska ha möjligheten att se ut som alla andra. Just nu normaliseras en snygghetsideologi som mäts fram på ett sätt som påminner mer än rasbiologins glansdagar än att älska sig själv.
I den senaste säsongen av Prime Videos serie ”Girls of Stockholm” går Alice Stenlöf, en influerare som rimligen beskrivs som extremt normsnygg, till en av kändisarnas favoritplastikkirurg för en näskonsultation. Efter att ha mätt nosen med linjal och tittat i speglar konstaterar han att hon har det ”rådjurssöta”, ögon, hakparti, läppar, men att en ”gullig flicknäsa” pekar mer uppåt än hennes maskulina.
Det hade en operation kunnat lösa. Så kirurgen säger, liksom exalterad över att få ta fram kniven, en sak som borde göra vem som helst oroad, om inte vettskrämd: ”Om du var min dotter så vet jag, det här hade jag gjort”.