Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Valrörelsens hittills största felkalkylering var regeringspartiernas strategi, med start i förra höstens budget, att för lånade pengar köpa röster med tillfälliga stimulansåtgärder.
De tycks ha glömt att borgerliga väljare i allmänhet bara är alltför medvetna om varifrån staten får sina pengar, och att de i slutänden kommer att få betala för vad politiker delar ut.
Dessutom var det direkt tondövt att tillåta sig budgetmässiga lättsamheter som de tillfälliga valårssänkningarna av matmoms, bränsleskatter och månadskort i kollektivtrafiken, när både det oroliga världsläget, brottsbekämpningen och en åldrande befolkning gör att det offentliga kärnuppdraget kommer att kosta allt mer. Nu är pengarna borta och förtroendet devalverat, utan att det rört sig i opinionen.
Socialdemokraterna är inte sämre opportunister än att de vet att utnyttja denna svaghet. Förra onsdagen lanserade de en sparoffensiv för kommande mandatperiod.
Det är ett initiativ som de borgerliga partierna borde både syna och höja.
Till punkterna att syna hör definitivt S-förslaget om att förbjuda vinster i skolan. Att återmonopolisera offentlig verksamhet genom en så drastisk åtgärd mot privata alternativ är knappast att ta vara på skattemedel och ge elever bästa möjliga skola, bara betydligt färre alternativ. Med detta sagt behöver även borgerligheten utforma skolpengen så att den uppmuntrar konkurrens med högre kvalitet, inte urholkad sådan. Kanske genom att åter tillåta terminsavgifter.
Socialdemokraterna passar illa i rollen som sparsamhetens språkrör.
Vad man också kan konstatera är att Socialdemokraterna passar illa i rollen som sparsamhetens språkrör.
Hela mandatperioden har de ägnat åt arbetsgrupper som utmynnade i att partiet vill hantera varje tänkbart samhällsproblem genom att hälla statliga pengar på det. Det bjöds 100 procents höjning av infrastrukturbudgeten, och polisstation och bankkontor i varje kommun. Ofta hade utgiftsprogrammen konsultproduktklingande namn som fritidskanon, folkhälsolyft, hundraårslyft (bidrag till Folkets Hus) och samhällslyft (industristöd).
När Magdalena Andersson i sin valkickoff i förra veckan (Expressen 3/8) steg till väders i en retorisk varmluftsballong av intetsägande goda ambitioner var mycket av denna besvärliga barlast till synes lämpad överbord.
Men arbetsgrupperna, den interna vänsteroppositionen, de rödgröna samarbetspartierna, och även Socialdemokraternas modifierade vallöften, visar att S som regeringsbildare kommer sätta sprätt på betydligt mer än de eventuellt sparar in. De kommer därmed att behöva höja skatterna rejält, särskilt när löftena paras med förslag om att svenskarna samtidigt ska jobba mindre.
Därmed borde Tidöpartierna vara väl positionerade för att både höja ambitionerna för sparsamhet och prioritera eftersatt statlig kärnverksamhet. Regeringen har redan inlett en översyn av bidragssystemen och informationssamarbetet mellan myndigheter för att komma åt de tiotals statliga miljarder som fuskare och brottslingar kunnat plocka åt sig. Det finns alltså konkret politik att ställa mot S-företrädarnas prat.
Moderaterna har dessutom lanserat en mer långtgående sparoffensiv än S, som även inkluderar exempelvis biståndet. Liberalerna föreslår förenklingar av byråkratiska regelverk och gallring bland sidouppgifter som distraherar lärare. Sverigedemokraterna vill i nästa regering se en ministerpost med uppdrag att effektivisera.
Kampen mot offentligt slöseri kan lägga grunden för en valrörelse som väljarna förtjänar. Mer förenkling, mindre förklening.