Skåne har 33 kommuner. Det är fler än många andra delar av landet, trots att avstånden ofta är korta, arbetsmarknaderna går in i varandra och kommunerna redan samarbetar om många uppgifter. Frågan är om dagens kommunindelning verkligen är den bästa för att klara framtidens välfärd.
Mycket tyder på att det inte är så.
Kommunerna har fått ett större och mer komplicerat ansvar sedan den senaste stora kommunreformen på 1970-talet. Idag ska de klara skola, äldreomsorg, socialtjänst, samhällsplanering, digitalisering, upphandling, klimatanpassning, brottsförebyggande arbete och civil beredskap. Samtidigt blir befolkningen äldre och konkurrensen om personal hårdare.
Det är inte rimligt att tro att alla kommuner, oavsett storlek, ska kunna bygga upp samma kompetens och bära samma kostnader. I många små kommuner blir administrationen dyr i förhållande till befolkningen. Specialistkompetens är svår att rekrytera och viktiga funktioner blir sårbara när de hänger på ett fåtal personer.
Då uppstår allt fler kommunalförbund, gemensamma nämnder och samarbetsavtal. Det kan vara nödvändigt, men det är också ett tecken på att kartan inte längre stämmer med verkligheten.
När kommuner redan delar tjänster, system och personal bör vi våga fråga om det verkligen behövs flera organisationer, flera ledningar och flera administrativa överbyggnader.
Färre kommuner handlar inte om att centralisera allt till Malmö och Helsingborg eller för den delen, göra hela Skåne likadant. Tvärtom. En större och starkare kommun kan ge bättre möjligheter att behålla service på mindre orter, eftersom resurser kan användas till verksamhet istället för dubbla administrationer.
Det lokala perspektivet måste finnas kvar. Byar och orter ska ha inflytande över sin utveckling. Men närhet mäts inte i hur många kommunhus eller kommunalråd vi har. Den mäts i om äldre får rätt omsorg, om elever får stöd i tid, om företag får besked och om invånare kan lita på att kommunen klarar sitt uppdrag.
Här har Skåne särskilt goda förutsättningar. Många kommuner ligger nära varandra, människor pendlar över kommungränserna varje dag och både näringsliv och föreningsliv verkar i större områden än den egna kommunen. I flera delar av Skåne finns kommuner som redan delar problem, möjligheter och framtid.
Det betyder inte att staten ska rita om kartan ovanifrån. Frivillighet och lokal förankring är den bästa vägen. Men staten måste skapa incitament och sluta utforma system som belönar dyr administration enbart för att en kommun är liten. Gleshet är en verklig strukturell kostnad. Litenhet är möjlig att påverka.
Kristdemokratisk politik utgår från subsidiaritetsprincipen. Beslut ska fattas så nära människan som möjligt, men också på den nivå där uppgiften kan skötas bäst. Det är inte mer lokalt att hålla fast vid en organisation som inte längre har kraft att leverera.
Skåne behöver kommuner som klarar att planera långsiktigt, rekrytera kompetens, investera klokt och stå starka i kris. Då måste vi våga diskutera färre och mer robusta kommuner. Inte för organisationens skull, utan för människornas.
Framtidens kommunindelning ska inte avgöras av nostalgi eller rädsla för förändring. Den ska avgöras av vad som ger bäst skola, tryggast äldreomsorg, starkast beredskap och mest värde för skattepengarna.
För Skåne är färre kommuner inte ett hot mot det lokala. Det kan vara det som räddar det.
SKRIBENTEN
Anders Lundström (KD), regionråd i Skåne
Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.