Som kvinnoläkare och med rötter i ett fattigt Sverige ser jag en oroande utveckling. Inte öppet tvång – men ett allt tydligare tryck. När kvinnor inte får barn i "rätt" omfattning blir det ett samhällsproblem. Min mormor föddes 1905 i en statarfamilj i Skaraborg. Hennes liv formades av fattigdom, beroende och brist på valmöjligheter.
När modern dog splittrades familjen. De åtta syskonen placerades ut där de kostade minst. Det var ett Sverige där kvinnors kroppar och reproduktion indirekt styrdes av ekonomiska strukturer. Vi tror gärna att den tiden är förbi. Men vad är annorlunda i dag?
Under 1900-talet minskade födelsetalen i takt med att kvinnor fick ökad kontroll över sina liv. Preventivmedel och aborträtt var avgörande. För första gången kunde kvinnor själva avgöra om och när de ville ha barn. Detta är en av de största frihetsreformerna i modern tid. Ändå reduceras dagens debatt till arbetskraftsbrist.
När staten börjar intressera sig för kvinnors fertilitet har det gång på gång lett fel
Utredningen ”En framtid med barn” visar själv att ekonomin spelar en avgörande roll. Barnfattigdomen ökar. En ensamstående undersköterska har små marginaler. Samtidigt pressas vården av nedskärningar och effektiviseringskrav. Och mitt i detta förväntas kvinnor lösa demografiska problem. Det är orimligt.
Färre barn är inte i sig ett tecken på samhällskris. Det kan lika gärna spegla rationella beslut: otrygga arbetsvillkor, oro inför klimatet, bristande tillit till förlossningsvården. Vill politiken se fler barn måste man våga ta itu med det som verkligen spelar roll: ekonomisk trygghet, fungerande välfärd och minskade klyftor. Att höja status och löner i samhällsbärande yrken skulle göra mer än symbolpolitik om fertilitet.
Dessutom ignoreras ett uppenbart faktum: arbetskraft kan också tillföras genom migration. I stället förs en politik som gör Sverige mindre attraktivt som land att leva och arbeta i. Samtidigt läggs resurser i sjukvården på IVF för allt högre åldrar, trots begränsade resultat. Prioriteringar saknar tydlig etisk riktning.
Övergivna barn
Historien borde också mana till eftertanke. I Rumänien förbjöd Ceausescu aborter 1966 för att öka befolkningen. Resultatet blev katastrofalt: farliga illegala aborter, Europas högsta mödradödlighet och övergivna barn på institutioner. När staten börjar intressera sig för kvinnors fertilitet har det gång på gång lett fel. Aborträtten är därför inte förhandlingsbar. Den måste stärkas – inte relativiseras.
Dessutom finns ett annat perspektiv som sällan får utrymme. Forskning visar att en stabil eller till och med minskande befolkning kan ge vinster – för klimatet, för resurshushållningen och för livskvaliteten. Fler invånare är inte ett självändamål.
I ett modernt samhälle måste kvinnors beslut att få – eller avstå från barn – vara just privata. Det är en fråga om autonomi, inte om nationalekonomi. Barn ska inte ses som framtida arbetskraft eller soldater i vansinniga krig. Och kvinnor ska inte förväntas bära upp ett ekonomiskt system genom sina kroppar. Det är inte kvinnors fertilitet som behöver justeras. Det är vår syn på tillväxt.
Maria Dahlén, gynekolog och vänsterpartist