Den meningen är hämtad från en av den svenska musikhistoriens bästa låtar, Bob Hunds ”Det skulle vara lätt för mig och säga att jag inte hittar hem men det gör jag, tror jag”.
Det är en inte låt som handlar om Wictor Petersson, men jag tänker väldigt ofta på honom när jag hör den.
Framför allt vid textraden ”en smäll på käften, åt den allt för snälle”. För det var länge definierande för 28-åringen som, om det nu verkligen behöver förtydligas, är precis en så stor teddybjörn som han ser ut att vara.
Ska vi börja från början ska det sägas att Petersson i början av 2010-talet, när han var i begynnelsen av sina tonår, var Sveriges mest okände supertalang. Som 11, 12 och 13-åring satte han totalt fyra världsrekord för sin ålder. Rekord som alltjämt står sig.
Peterssons framfart som tween fick inte direkt samma uppmärksamhet som Armand Duplantis eller Melwin Lycke Holms prestationer i barndomen, men likväl var han där och då världens mest lovande kulstötare.
***
Han togs tidigt ut till senior-VM och i början av 2020-talet stötte han över 21 meter. Sen kom problemen.
Skador tog ut sin rätt, han missade stora mästerskap och karriären inte bara stagnerade, utan resultaten blev sämre för varje år han tävlade.
Käftsmäll på käftsmäll för den allt för snälle.
Sen kom fjolåret.
Silver på inomhus-EM och under inomhussäsongen raderade han också ut ett 40 år gammalt svenskt rekord när han stötte 21.49 på inomhus-SM.
I år har han fortsatt på samma väg med fler stötar över 21 meter, en femteplats på inomhus-VM – också nu, friidrottshistoria med Sveriges första utomhusmedalj i kulstötning någonsin.
Medaljen är Peterssons, men det är värt att lyfta fram tränaren Staffan Jönsson och det som sker i hans träningsgrupp, där även Daniel Ståhl och Fanny Roos ingår. Under Jönssons ledning har Ståhl tagit två makalösa VM-guld, Roos satte svenskt rekord (senare slaget) och nu har Petersson på allvar blommat ut till en fullfjädrad friidrottsstjärna.
Alla tre har vid upprepade tillfällen pratat sig varma om den gemenskap och glädje de finner i att träna tillsammans. Att de som enhet tar stora steg framåt i sina karriärer genom att bara ha kul på jobbet, för att uttrycka sig så.
I bland kan det störa mig när framgång i något så komplext som en idrott kan vara kan förklaras på de enklaste av sätt.
Men lite medvind är rätt oslagbart.