Einstürzende Neubauten
KONSERT · INDUSTRIROCK. Stora scenen, Malmöfestivalen 10/8.
Håkan Engström är musikjournalist och skribent på kultursidan.
För att kulturkrocken skulle bli fulländad hade det kanske krävts att Einstürzende Neubauten istället spelade under kräftkalaset i fredags, men bara att uppleva dem i fullt dagsljus på scenen framför rådhuset var alldeles tillräckligt absurt för att händelsen ska gå till historien.
”Vad gör de här?” frågade en bekant i det ganska stora publikhavet.
”De gör en insats”, borde jag förstås ha svarat istället för att bara le ironiskt.
En del av svaret är annars att Blixa Bargeld gjorde sig hemmastadd här i samband med att föreställningen om Carl Fredrik Hill – ”Flammenwerfer”, med musik av Nils Fram och honom själv – sattes upp på Malmö Live förra året. Kontakter knöts. Nog så viktigt är att Neubauten tagit sig en bra bit från de unga årens stökiga provokationer och albumtitlar som debutens ”Kollaps”, epoken då de introducerade lufttrycksborren som det ultimata rock’n’roll-instrumentet. En lika bandtypisk albumtitel är den sloganmässiga ”Silence is sexy”, en platta som bandet faktiskt hämtade tre låtar från denna kväll. Einstürzende Neubauten är ett i sanning dynamiskt band.
Kompromissar gör de inte, Blixa & co inser bara att både uttryck och attityder blir nötta och ihåliga om man inte vågar utmana dem allteftersom tiden går. Blasé får någon annan vara; den sanne artisten Blixa Bargeld och hans band är ljud- och instrumentmakare med överraskningsmoment i repertoar och DNA.
Det går inte att förbigå maskinparken, även om den såg ganska städad ut denna kväll. Upphittade, sammansvetsade och på andra vis preparerade instrument förblir en viktig del av både identiteten och tjusningen. Dessa ger effekt, men faktiskt aldrig effektsökeri – de fyller en musikalisk funktion. Nytillskottet Josefine Lukschy – i första hand basist, med bakgrund i rockbandet Crashpad, som efter alla dessa år ersatt Alexander Hacke – ägnar inledande låten ”Ten grand Goldie” med att spela på ett bågformat slagverk där slagytan utgörs av en hårt anspänd metallfjäder som ser ut som något ur Jan Lööfs animerade film ”Skrotnisse” och ger musiken en elastiskt fjädrande puls. Det visuella och det audiella hänger samman. The gift of sound and vision, som David Bowie brukade säga.
Bågen bars snart ut, andra prylar tillkom. Mot slutet spelade N U Unruh en stund på tio metallrör, som man alldeles säkert kan kalla klockor. Mer genomgående präglades konserten av den metallplåt – vikt som en Calzone – som Rudi Moser använde istället för virvelkagge, liksom av den underbara maskin som består av roterande metallhjul som påminner om en glasharmonika (googla) och lät som stämda slipstenar när trummisen lirade på dem med sina vispar.
Låter det skoj? Det var det. Låter det inte riktigt seriöst? Det var det.
Blixas låtar berör existentiella frågor lika oftare än de nalkas dadaistiskt nonsens, och flera av dem har en skönhet som har nästan lika mycket med melodik som komposition att göra.
Särskilt berörande var ”Grazer Damm”, en låt om bostadsområdet i Berlin, byggt under det senaste världskrigets första år, som tydligen var den plats där han växte upp och lärde sig halvt om halvt hantera efterkrigstidens noja. Stark var också ”Die Befintlichkeit des Landes”, en högljudd och för kvällen ovanligt bråkig låt där sångaren sammanfattade stämningen och budskapet med strofen Vad är landets belägenhet? Melankoli.
Melankolin går igen i mycket av det Blixa Bargeld ger uttryck för numera, men han har så många sätt att uttrycka den. Bland alla hans verktyg är det lätt att glömma rösten, ett sällsamt instrument. Närhelst du inte anar det kan han dra fram ett oroande ljud ur kroppshyddan som ofta påminner om något så ursprungligt som en katt vars svans någon råkar trampa på. Men när den var som bäst? I låten ”Gesundbrunnen”, från senaste albumet? Då lät den som det olycksaliga ögonblick då en alltför lätt tonarm och pickup-nål seglar över ytan på en vinylskiva och skapar panik.
Och detta är alltjämt något som Einstürzende Neubauten är bra på. De tillåter oss inte att sitta och slumra i fåtöljen. De väcker oss, med ljud och synintryck. Få gör det bättre.