1. Ställdes mot plågoandarna
Det är många gäng som förnedrats på 3arena genom åren. Hamnar man snett på det slippriga konstgräset, mer ett vattnat biljardbord än en fotbollsplan, kan det snabbt haverera mot Hammarby eller Djurgården.
Ändå blev jag överraskad av VSK:s totala krasch i Stockholm förra veckan, särskilt som laget hade fått ordning på försvarsspelet efter sommaruppehållet. Ett insläppt mål på fyra matcher följdes av oacceptabla 0–6 i Stockholm.
Var det positivt eller negativt att VSK, nu när serien vände, omedelbart ställdes mot sina blårandiga plågoandar?
Den här kvällen kändes mest av allt som en övning i gruppsykologi.
2. VSK älskar skiten!
I starten verkade VSK ärrade av förra veckans traumatiserande upplevelser. Djurgårdens Bo Hegland tilläts tassa fram och avlossa ett tungt avslut. Miro Tenho fick, nästan obscent fri, chansen att forcera in bollen på mållinjen men lyckades få bollen över ribban – vilket var hundra gånger svårare än att få den i nät. Då hade det gått en och en halv minut.
Hade VSK vikt in årorna redan från avspark?
Nej då. Hemmalaget åt sig in i matchen med fysik och aggressivitet. Fokuserade på fotbollens grunder. Spelade en rakare fotboll med fokus på fart och duellspel. VSK är ett lag som inte rynkar på näsan åt de lite smutsigare sidorna av fotbollen. Tvärtom älskar de skiten, vilket jag beundrar. De skavde hälar och bombade in i mjuka djurgårdsryggar i sin envisa man/man-markering. Sprang rakt igenom ett gäng stockholmare som mest verkade längta hem.
3. Här kan allsvenska klubbar lära av VSK
De senaste åren har svensk fotboll häpnat över Sirius träffsäkerhet när de värvar centerspelare. Wessam Abou Ali, Yousef Salech och Robbie Ure – tre målkungar på raken. Det där är svårslaget, men VSK är sannolikt näst bäst i klassen. I Kalle Karlssons och Alexander Rubins upplagor har det i princip alltid funnits ett storvuxet riktmärke längst fram i planen.
En jätte som suger ner bollar, skarvar vidare och agerar murbräcka i offensivt straffområde. En Jan Koller-typ (nåja) som avlastar lagkamrater och skapar andrum. Just eftersom de haft en så tydlig arbetsbeskrivning att utgå från har VSK hela tiden kunnat scouta fram rätt sorts center. Det finns en konsekvens i arbetssättet som många allsvenska konkurrenter borde lära sig av. Sista åren har vi sett Viktor Granath, Mikkel Ladefoged, Aaron Bibout, Jabir Abdihakim Ali, Viktor Prodell och så vidare. De allra flesta har lyckats kombinera laglojalt grovarbete med ett fint målskytte.
När Ladefoged nu verkar försvinna var det dags för Bonaventure Lendambi – en 20-årig nigerian som VSK vaskade fram i schweiziska andraligan! – att axla manteln. Han steg över alla djurgårdare och skallade kompromisslöst in det som blev segermålet.
4. Blårandiga zombies
Vad fick vi se i den andra halvleken?
Jo, nog hade Djurgården större ”kontroll” på matchen. Ni vet, den sortens bekväma övning i bollinnehav där man vänder spel och kombinerar med varandra på behörigt pandemiavstånd från motståndarnas försvarsspelare. Kristian Lien fick visserligen en mäktig dubbelchans direkt efter paus (men Elis Jäger storspelade), men det blev inte signalen för en massiv blårandig forcering utan märkligt nog det sista vi såg i chansväg för Djurgårdens del. Allt bara... klingade av.
De följande 40 minuterna var intetsägande. VSK kunde stå tryggt i sina positioner, förvissade om att Djurgårdens ambitioner stannade vid att trilla boll i kliniskt ofarliga ytor.
Därefter tog VSK till och med över kommandet och kunde i perioder spela av matchen genom att gömma bollen för blårandiga zombies som hasade sig fram över planen utan större mål eller mening. Alexander Rubin och hans spelare var taktiskt, spelmässigt och inställningsmässigt starkare än gästerna. En välförtjänt revansch.
5. Finns inga ursäkter
Det är en av svensk fotbolls stora styrkor att föreningar som aldrig tidigare ens fingrat på Lennart Johanssons pokal på senare år fått vinna sina första ligatitlar. Häcken 2022, Mjällby förra året och nu eventuellt även Sirius. Det skulle aldrig hända så frekvent i de mer kapitalstarka europeiska ligorna och är något vi bör vara stolta över.
Men även om jag förstås unnar Sirius att vinna SM-guld, om de nu går hela vägen, så kräver jag åtminstone lite nervös spänning på vägen. Det får inte kännas avgjort efter en halv säsong.
Så när det övermänskliga Sirius visade lite, lite svaghet med 2-2 hemma mot Brommapojkarna fick jag upp ett spirande hopp om en guldstrid i höst. Hammarbys och Djurgårdens guldhopp är en tunn, svag låga som konstant måste underhållas med syre och bränsle. Bajen höll sin levande mot Häcken.
Djurgårdens hällde på egen hand en spann iskallt vatten över sin lilla låga. Det finns egentligen inga ursäkter. Jani Honkavaara har inget Europaspel som leder till energiläckage eller fokusproblem. Blåränderna har också ett relativt ”färdigt” lag – de flesta har gjort ett par säsonger i klubben – som borde vara redo att utmana. Dessutom hade de fått ett fördelaktigt spelschema efter uppehållet. Det fanns utmärkta objektiva förutsättningar för att åtminstone påbörja en jakt på Sirius och då är det underkänt att tappa poäng mot både Örgryte och VSK.