Han är svårt sjuk i en av de mest aggressiva formerna av cancer som finns. Men på dödsbädden ger Per Svensson sannerligen begreppet ”existentiell hälsa” ett ansikte.
Han lämnar en värld som han älskat, men han lämnar den som en sant lycklig människa. Läsaren blir både tårögd och upprymd.
”När jag dog” är den resoluta titeln på journalisten Per Svenssons postuma dagboksessä, som skildrar tiden från februari 2024, då han får beskedet att han har bukspottskörtelcancer, till sin död i juli 2025. Texten består både av korta dagboksnoteringar och längre resonemang, om hur vår syn på cancer och död har förändrats genom åren. I gott litterärt sällskap med Seneca, Shakespeare och Lou Reed. Allt framfört med Per Svenssons karaktäristiska stil, rapp och lite rastlös, lärd och rolig.
Jag kände Per Svensson som kollega under många år, även om vi inte umgicks privat. Men våra vägar har korsats sedan nittiotalet, på bokmässor, seminarier och i spalterna. Med stor behållning läste jag hans Zorn-biografi för GP, den bok som gav honom Augustpriset i fackboksklassen 2023.
Zorn hade han kämpat med i många år, och där sammanfattade han många av sina intressen inom samhälls- och kulturhistoria; han brann lika mycket för litteratur och konst som för idéer och människoöden. Genom entreprenören Zorns ögon fick Per Svensson bilder både av konstens, modernitetens, svenskhetens och antisemitismens många uttryck runt förra sekelskiftet.
Han lägger ner pennan bara några dagar före sin död
I ”När jag dog” diskuterar Per Svensson den genre han valt för sin sista bok, patografin, sjukdomsförloppet. Han konstaterar att vi har fått många intima cancerskildringar på senare år, av Kristina Sandberg, Niklas Rådström, Yvonne Hirdman och Göran Greider, för att nämna några.
Per Svenssons egen patografi vill komma så nära det går, han lägger ner pennan bara några dagar före sin död. Metoden har släktskap med fotografen Elisabeth Ohlsons sista stora projekt, som var just utställningen ”Döden”, där hon följde patienter på dödsbädden. Det sista porträttet är hennes eget.
Per Svensson menar i sin bok att cancern kan beskrivas som den moderna individualitetens särskilda sjukdom. ”Kräfta” känner vi sedan antiken, och det var länge en obotlig åkomma. I dag kan de flesta cancerformer botas eller åtminstone fördröjas. En cancerdiagnos behöver inte alls vara en dödsdom. Men bukspottskörtelcancer är en lömsk form, som ofta slår till brutalt, utan att ha visat några tidiga symptom.
I ett samtal med sin läkare antyder Per Svensson, på sitt typiskt galghumoristiska vis, att det är oschysst att just han drabbats av cancer i bukspottskörteln efter ett långt liv som helnykterist. Han har inte smakat en droppe sedan han var 18 år.
- Livet är orättvist, säger doktorn empatiskt.
Men vid närmare eftertanke vill inte Svensson hålla med om det. Inte alls. Han har varit lyckligt lottad i yrkeslivet och privat, med ett långt, gott äktenskap, ett varmt förhållande till barn och barnbarn, och många goda vänner.
De enklaste noteringarna blir de litterärt starkaste
För att inte tala om ett stimulerande yrkesliv som reporter, redaktör och författare, välsignad med en aldrig sinande nyfikenhet på nästan allt. Innan Per Svensson hunnit till slutet låter han som klanledare i Familjen Bra, av Joakim Pirinen.
Men naturligtvis finns det skuggor, som i allas liv. Per Svensson bjuder in några av dem i sin dagbok. Han förlorade sin äldre syster Helene i cancer när hon var i femtioårsåldern, och han försöker här uppfylla ett gammalt löfte att skriva om sjukdomen och döden, till hennes minne.
Han skärskådar ämnen som i ett annat liv hade kunnat utvecklas till neuroser, en rädsla för närhet, en släng av arbetsnarkomani. Även en helnykterist har många missbruk att välja mellan.
Men det som dröjer kvar är varken sorg, ångest eller neuroser. Snarare en fördjupad tacksamhet över livet, över nåden.
De enklaste noteringarna blir de litterärt starkaste: promenaderna längs havet med terriern Milton, doften av en slät vetebulle till kaffet, kärleksförklaringen till hustrun.
Också de sexton månaderna av liv i dödens skugga har varit en innehållsrik och intressant tid. Den rationelle Per Svensson låter närmast lite överraskad av sin insikt: att han har blivit troende på gamla dagar, inser att han ”alltid har varit det”.
Så avslutas "När jag dog": i tacksägelse.