Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Varje valår hör man i politikerkretsar att just det här valet är ett ödesval. Jag brukar varken delta i sådana resonemang eller grubbla i så mörka banor. Sverige har fungerat förhållandevis väl de senaste decennierna oavsett vilken regering som styrt landet. Efter att ha avgått som finansminister för tolv år sedan har jag därför i huvudsak avstått från att kommentera svensk inrikespolitik.
Den situation som nu håller på att växa fram skiljer sig emellertid från tidigare val. Därför anser jag att det finns skäl att höja ett varningens finger innan väljarna går till valurnorna.
Det avgörande är inte enbart vilka partier som ingår i regeringen utan också den parlamentariska styrkebalansen. Två vänsterpartier, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, som i dag intar betydligt mer radikala positioner, kan enligt opinionsundersökningar gemensamt nå över 15 procent. Det finns en uppenbar risk för ett bekymmersamt scenario där vänsterpartierna får en starkare ställning i svensk politik än de någonsin haft. Det riskerar att flytta den ekonomiska politiken långt bort från mittfåran.
I vänstertrojkans budgetförslag ingår en lång rad destruktiva åtgärder. Skatten på arbete, sparande, företagande och investeringar höjs med 160 miljarder kronor per år. Skillnaden mellan skatt på arbete och bidrag jämnas ut rejält och karensavdraget slopas. Kostnaden för utbetalningar av barnbidrag, bostadsbidrag samt sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna ökar med 65 miljarder kronor per år. Beräkningarna bygger på de beräkningskonventioner som normalt används i Finansdepartementets budgetarbete och inkluderar både direkta budgeteffekter och historiskt observerade beteendeförändringar. När människor arbetar mindre och sjukfrånvaron ökar tillkommer omkring 20 miljarder kronor.
Arbetstidsförkortning med bibehållen lön är en idé som drivs hårt. Miljöpartiet förespråkar 35 timmars arbetsvecka och Vänsterpartiet 30. Socialdemokraterna vill också minska arbetstiden men föredrar avtalsvägen, medan MP och V kräver lagstiftning. När två självsäkra vänsterpartier, uppeldade av ett historiskt högt valresultat, trycker på tillsammans med fackföreningsrörelsen är det inte säkert att S klarar av att stå emot.
Det handlar ytterst inte om några enskilda skatte- eller bidragsförslag. Det handlar om två olika ekonomiska modeller. Den ena utgår från att långsiktigt välstånd skapas genom arbete, investeringar och produktivitet. Den andra lägger större vikt vid högre skatter, utbyggda transfereringar och kortare arbetstid.
Sammantaget, om alla förslag om höjda bidrag och skatter genomförs, kommer antalet arbetade timmar minska med 5 procent och sysselsättningen minska med runt 130 000 personer. Dessutom växer det sociala utanförskapet med ytterligare ungefär lika många människor. I ett huvudscenario, där hushållens och företagens agerande ligger nära tidigare erfarenheter, kommer bnp-nivån för mandatperioden hamna runt 4 procent lägre än med oförändrad politik. Det motsvarar 260 miljarder i lägre ekonomisk aktivitet och 110 miljarder i förlorade skatteintäkter.
Skulle regelförändringarna i skatte- och transfereringssystemen genomföras samtidigt som arbetstiden förkortas genom lagstiftning blir konsekvenserna i ett riskscenario betydligt större. Då ökar bidragskostnaderna kraftigt samtidigt som utanförskapet växer med över 200 000 personer. Det skulle skapa ett strukturellt underskott i de offentliga finanserna på närmare 150 miljarder kronor per år och öka bnp-förlusten till omkring 7 procent, motsvarande närmare 500 miljarder kronor i lägre ekonomisk aktivitet varje år. Detta är inte huvudscenariot, men illustrerar de risker som uppstår om flera arbetsutbudsdämpande reformer genomförs samtidigt.
Minskade incitament för att arbeta och driva företag är en dålig idé alla dagar. Detta sker dessutom i ett ovanligt krävande internationellt läge. Rysslands anfallskrig mot Ukraina medför betydande ekonomiska och säkerhetspolitiska kostnader, samtidigt som kriget i Mellanöstern skapar osäkerhet kring energipriser, inflation och räntor. Europa brottas med svag produktivitetstillväxt och hårdnande internationell konkurrens. USA och Kina investerar i artificiell intelligens, avancerad tillverkningsindustri och strategisk teknik i en takt som saknar motstycke. Sverige står dessutom inför ett betydande och växande integrationsproblem. Just därför blir en politik som försvagar arbetsutbud, investeringar och produktionsförmåga särskilt riskfylld.
Sverige står därför inför ett vägval mellan två ekonomiska modeller – en där arbete, investeringar och produktivitet står i centrum och en där högre skatter, utbyggda transfereringar och kortare arbetstid ges större tyngd. Det valet kommer att få konsekvenser långt efter nästa mandatperiod.
En politik som långsiktigt försvagar Sveriges konkurrenskraft och produktionsförmåga är inte ett ansvarsfullt vägval för Sverige.
Läs fler artiklar från DN Debatt:
Opinionsföretaget Indikator: ”SD kan avgöra valet, men inte på sättet ni tror”
Mats Svegfors, publicist och ämbetsman, tidigare chefredaktör SvD: ”Därför kan jag inte längre rösta på Moderaterna”