Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
DEBATT | VATTEN
I över 160 år har vatten och avloppsförsörjning varit ett kommunalt ansvar. Men världen förändras och sektorns organisation har passerat ”bäst före”.
Snart sagt varje sommar uppstår vattenbrist i stora delar av Sverige, vilket påminner oss om att vi inte längre kan ta denna resurs för given. Till klimatförändringarna ska läggas behovet av bättre krisberedskap, skydd mot föroreningar som PFAS och en växande underhållsskuld. Inom forskningsprogrammet Mistra Inframaint har vi sett att underhållstakten inom VA (vatten och avlopp) är på tok för låg, innovationsförmågan är begränsad, samtidigt som kostnaderna skjuter i höjden. Den så kallade Nils Holgersson-rapporten som årligen tas fram av organisationer inom fastighetssektorn visar på enorma ojämlikheter inom landet. Priset för vatten och avlopp skiljer med en faktor 4 mellan olika kommuner. Vem skulle acceptera sådana geografiska prisskillnader för andra nödvändigheter? Skulle det vara ok att betala 60 kronor litern för mjölken i Trosa, när den kostar 15 i Fagersta? Eller 88 kronor för att skicka ett brev?
Som en av oss artikelförfattare visar i en ny bok, har organisering och finansiering av VA i stora drag sett likadan ut sedan 1861. Under 1800-talets senare hälft gick vatten, sanitet och hälsa från att ha varit ett individuellt (privat) ansvar till att bli en offentlig angelägenhet. Uppgiften föll på de nyskapade kommunerna. Till skillnad från all annan modern infrastruktur (vägar, järnväg, elektricitet med mera) har staten tagit en mycket liten roll. Vattenförsörjning och avlopp kom aldrig att uppfattats som ett riksintresse. Staten finansierade 1930–1950-talens utbyggnad, och senare investeringar i avloppsrening för att skydda vattenmiljön. I övrigt har systemen helt finansierats genom lokala skatter och brukaravgifter i landets 290 kommuner. Många kommuner är mycket små, vilket har lett till en fragmenterad sektor och ett svagt innovationssystem. Dessutom finns över en miljon enskilda VA-lösningar där privatpersoner – framför allt i glesbygd – förväntas klara sig själva.
Detta medför att vi som land har en otillräcklig beredskap för extremhändelser (torka, skyfall, havsytehöjning), att totalförsvarets förmåga påverkas negativt, att vi utsätter miljö och hälsa för risker och att näringslivets förutsättningar försämras. Framför allt får vi ett Sverige som alltmer glider isär. Till tidigare geografiska och demografiska ojämlikheter (stad-landsbygd, norr-söder), ska läggas en ny: torr och våt.
Det kommunala huvudmannaskapet var länge motiverat av att vatten är en lokal resurs med begränsade ekonomiska skalfördelar. Dagens utmaningar är däremot i hög grad nationella eller globala. Men statens roll är idag uppsplittrad på ett dussin myndigheter och flertalet departement. På senare tid har rader av utredningar – inklusive Riksrevisionen – pekat på att staten inte tar det ansvar som krävs. Krav på att tillsätta en vattenminister har framförts av en rad organisationer, som Svenskt Vatten, Wateraid Sverige och Miljöpartiet. Det är ett bra förslag. Det behövs ett samlat ansvar för planering, beredskap, standardisering, investering, och forskning.
Men det räcker inte. Förutom att statens roll måste stärkas och förtydligas måste en ny finansieringsmodell införas för att uppnå infrastrukturell jämlikhet. Vidare bör de enskilda VA-anläggningarna ses som en del av det nationella försörjningssystemet, eftersom de kan bli viktiga för resiliens, beredskap och resurshushållning.
Vi uppmanar nu riksdagens partier att förbereda sig på den stora uppgift som ligger framför dem efter valet, nämligen att framtidssäkra Sveriges vattentjänster. Vi föreslår att den regering som tillträder i höst omgående tar initiativ till att:
- Samla det statliga systemansvaret hos en utpekad myndighet som lyder under ett statsråd. Därmed kan staten bättre ta sitt ansvar för att effektivt styra kommunal VA-förvaltning, underlätta regional samverkan, och finansiera insatser av riksintresse såsom klimatanpassning, resurshushållning, beredskap, forskning och innovation.
- Inrätta ett gemensamt VA-taxekollektiv för hela landet. Syftet är att alla ska betala lika mycket för nödvändiga vattentjänster för att skapa infrastrukturell jämlikhet. Andra infrasystem som väg och järnväg har länge haft jämlika taxor genom skattefinansiering eller korssubventionering. Inspiration kan också hämtas från Skottland där man har enhetstaxa, lika för alla i hela landet.
- Initiera ett Riksförbund för Enskilt VA som ett steg mot att etablera små privata lösningar som del av det nationella försörjningssystemet. Motsvarande organisation finns sedan länge för landets tiotusentals enskilda vägar (REV), vilket har underlättat samarbete med Trafikverket och bidragit till kapacitetshöjning, utveckling och finansiering.
Det är dags för ett historiskt omtag. Det behöver påbörjas så snart som möjligt – det finns ingen anledning att vänta till nästa torra sommar.
Pär Blomkvist
docent i industriell ekonomi, Mälardalens universitet och författare till boken ”De bortglömda systemen: Historiska perspektiv på riksintresse och statligt ansvar inom vatten och avlopp”, som ges ut i höst
David Nilsson
Framverket, docent i teknikhistoria och forskare inom Mistra inframaint