Under arbetet med en bok om Slovakien nystade jag i frågan om hur den centraleuropeiska historien kunde vara ett slagträ för samtidens kulturkrig. Hur rena historieförfalskningar fått sådant fäste i offentligheten att fakta inte bet. Tvärtom: skeva narrativ och rena lögner blev sanningar som gynnade och stjälpte dagens politiska partier.
Ett svar på hur det kunnat bli så här, att slovaker till exempel tvärtemot fakta trodde att de hade hjälpt judar och själva varit offer för Nazityskland, fann jag i historieböckerna. Visst var det förståeligt att kommunistårens luntor var fulla av lögner som gynnade partiet – men tystnaden om hur det var egentligen fortsatte ju långt efter 1989. Konsekvensen var att jag kunde intervjua människor för vilka sanningen var en lögn, för det hade de matats med i skolan.
Länge tänkte jag att något liknande knappast kunde hända i Sverige. Det trodde jag när jag 2018 kritiserade Sverigedemokraternas propagandafilm ”Ett folk, Ett parti”, ett försök att skylla Förintelsen på Socialdemokraterna (GP 6/8/18). Jag trodde det när jag två år senare sågade komikern Aron Flams ”historiebok” ”Det här är en svensk tiger” – som med hjälp av påhitt om svenska krigsskadestånd efter kriget och svensk vapenförsäljning till tyskarna, plagiat och faktaresistens framför ungefär samma tes som SD:s film (GP 5/10/20).
Det allvarligaste med Flams bok är dock påståendet om att det finns en ”mörkläggning” om Sveriges historia under andra världskriget, rent av censur. Den som läser ”Det här är en svensk tiger”, där ingen av alla de många böcker eller forskningsprojekt som har gjorts om detta nämns, förleds tro att vi medvetet förs bakom ljuset av en elit.
Det allvarligaste med Flams bok är påståendet om att det finns en ”mörkläggning” om Sveriges historia under andra världskriget, rent av censur
Och det som inte nämns i Flams bok, måste ju vara del av att mörka sanningen om att ”folkhemmet är byggt på stulet guld från mördade judar och ockuperade länder”.
Jag trodde nog att det groteska påståendet och Flams bok skulle förpassas till historiens skräphög när en rad kunniga historiker från Heléne Lööw (Ordfront 29/10/20) till Mikael Nilsson (Respons 28/10/21) totalpunkterade det.
I stället har jag sedan 2020 noterat hur svensk offentlighet rör sig alltmer mot det jag ser i Centraleuropa. Den del av högern som tror sig vara i opposition mot etablissemanget omhuldar självutnämnda dissidenter som sanningssägare för att dessa… tja – ogillar sossar. Jag har läst opinionsbildare som köpt Flams paket. Och desto fler som inte läst boken men ogillar dem som kritiserar Flam – och därför hejar på honom.
Men när rektorn och skolchefen för två kristna gymnasier i Stockholmsområdet, Timoteus Lind, på sin Facebook-sida meddelar att han stolt köpt in en klassuppsättning av ”Det här är en svensk tiger” tas nästa kliv mot en historieförståelse i sönderfall. Lind skriver att ”i ämnet historia behövs Sveriges roll i andra världskriget vara lite ärligare” och att Flams bok ska användas ”som källa”.
Om Lind hade meddelat att barn idag peppras med tveksamma påståenden i sina flöden, och därför ska lära sig utöva källkritik på en tveksam bok, då hade jag inte sagt något. Men det här är som att bjuda in vaccinmotståndare att leda biologilektionen – utan motfrågor.
Kanske har rektor Lind inte själv läst boken. Eller så står inte ens skolbarns rätt till fakta i vägen när socialdemokratin ska svartmålas så att Sverigedemokraternas historia kan stinka mindre.